Sagan om Azalea & Denea
och den fantastiska delfinresan genom regnbågar
och gigantiska fruktskålar
en berättelse för alla sorters barn och sagolika föräldrar -
av lilla M och stora E
soundtrackad från youtube med
maddu
KANSKE KAPITEL 1
Flickapojken Azalea under min säng
Så här ligger det till. Under min säng bor en flickapojke som heter Azalea. Hanhon är både en flicka och en pojke och är tre år gammal. Jag har ingen aning om hur hanhon har hamnat under min säng, men det spelar ingen roll.
Jag, förresten, heter Denea. Men nu ska jag berätta mer om Azalea, för jag tycker det är roligare att prata om hennehan än om mig själv. Azalea har långt, blått hår och ljust, vitt hår och stora, gulliga tår. Henneshans ögon är bruna och svarta och vita och när Azalea träffar någon som hanhon tycker om så växer ögonen på hennehan så att de nästan blir stora som chokladbollar.
Azaleas ögon blir alltid som chokladbollar när hanhon är med mig. Henneshans tänder är vita, precis som mina. Hanhon är ganska lång. Typ lika lång som en pytteliten flaggstång. Du tycker kanske inte att pyttesmå flaggstänger är särskilt långa, men då får du komma ihåg att Azalea faktiskt bara är tre år gammal. Hanhon växer så fort att till och med Pippi Långstrump skulle säga: “Oj, du växer ju så att det både knakar och brakar!“
Guld, glitter, silver,
fruktsallad och påskharen
Azalea tycker om att skriva, leka, sova, köpa grejer (glitter, t ex) och vika lakan. Hanhon tycker inte om att bli varm, träffa kompisar (förutom mig), gå på dagis och titta ut genom fönstret. Anledningen till att Azalea inte tycker om att bli varm är att henneshans vingar då slutar att fungera. De tål nämligen inte alltför varma temperaturer och eftersom Azalea gillar att flyga så är det viktigt för hennehan att alltid hålla koll på att hanhon inte blir för varm. Grejer som gör Azalea varm är allt som är kallt. Isbitar, snöbollar, frysta gummisnoddar, pingvinjuice och annat dylikt.
Azaleas favoritsaker är guld, glitter, silver, fruktsallad och påskharen. Henneshans fivoratsaker (fivorat är motsatsen till favorit, bara så att du vet) är flätor, tofsar och jultomten.
Azalea äter lika mycket som arton hungriga elefanter och tusen vrålhungriga lejon. Det finns en restaurang som enligt Azalea inte bara är den bästa restaurangen i världen och inte bara den bästa restaurangen i galaxen, utan till och med den bästa restaurangen i hela, hela universum. Denna restaurang heter Citrongräs och ligger bakom molnet som brukar sväva förbi över byn där vi bor varje molnfri måndag. På restaurangen Citrongräs serverar de alla sorters bär som man kan plocka på vår planet. Smultron, hjortron, hallon, blåbär, rönnbär, påaxlarnabär och vilket annat bär som du än kan tänka dig. Azaleas favorit är friterade bärstenar. Min fivorat är grillad jordgubbsmarmelad.
Förmodligen
och förmodligen inte
En gång sa Azalea såhär till mig: “Jag vet inte om det finns någon restaurang som bara serverar mögelost, ost, parmesanost och fetaost. Men om det någonstans skulle finnas en sådan så skulle jag förmodligen inte gå dit.”
Jag vet inte vad förmodligen betyder men jag skulle förmodligen inte fråga Azalea om hanhon kunde förklara vad hanhon menar med det ordet, för då skulle hanhon säkert bara säga: “Förmodligen inte”, och då skulle jag förmodligen inte förstå.
Drakparken
Första gången jag träffade Azalea var i lekparken. Det var inte vilken lekpark som helst, utan en väldigt dundrig lekpark där det finns en drake lika stor som 5000. Jag brukar klättra upp i draken tillsammans med min pappa och i drakens mun brukar vi dricka varm choklad och jordnötter. Om man vågar kan man sedan klättra ner i halsen på draken och där i halsen finns ett hål och där i hålet finns en skål och där i skålen finns en våg och om man vågar ställa sig på denna våg så får man veta hur mycket man väger och om man väger mer än nitton meter så får man åka ner för drakens rygg, men man får akta sig för drakens taggar för de är väldigt vassa och om man får ett sår så är det väldigt viktigt att man har med sig plåster. Pappa brukar alltid glömma att ta med sig plåster till drakparken. När jag gör mig illa brukar han istället kärleksblåsa på mitt sår och då går det alltid över. Han brukar säga: “Min ängel, med kärlek går allt alltid över. Till och med stora, onda draksår.”
Den dagen då jag träffade Azalea så hade jag gått till drakparken utan pappa. Han var upptagen med att lära delfiner hur man dansar dingelidongdansen och sa att jag kunde gå till parken själv, om jag ville. Hade det inte varit för att jag alltid sätter mina skor på fel fot så skulle jag nog inte ha fått syn på Azalea. Det var nämligen en gammal tant som lade märke till att höger sko satt på vänster fot och höger fot satt i vänster sko och av någon märklig anledning så gjorde detta henne alldeles förskräckt.
“Nämen kära barn, du har ju skorna på fel fot, stackare där! Säkerligen är det din far som klätt på dig, inte sant? Det ska du veta, kära barn, att barnuppfostran är ingenting som män ska syssla med. Det tycker jag att du ska säga till dina föräldrar, lilla vän.”
Just när den gamla tanten sa ordet “vän” så fick jag syn på Azalea uppe i ett av de klättrande björkträden som sakta men säkert tog sig uppför en fönsterlös husvägg strax intill drakparken. Bara ett enda fönster fanns i det gamla, gula, galna huset och i detta fönster var det mörkt som natten. Jag undrade vad som fanns där inne i det nattmörka fönstret. Det var lite märkligt, tyckte jag, att det bara fanns ett enda fönster i hela huset och att det i detta fönster mörkt som natten inte syntes någonting alls, inte ens den bortsprungna katten. “Kanske är det någon som där inne gömmer sig?” tänkte jag.
“Såja lille vän, nu är skorna på rätt fot igen”, sa tanten och klappade mig på huvudet som om jag vore ett gosedjur. “Spring nu iväg och lek och sen när du kommer hem tycker jag du ska säga till din far att börja klä på dig korrekt.”
“Tack så mycket”, sa jag till den gamla skotanten. Sen frågade jag henne: “Heter dina föräldrar möjligen Måns och Jens?”
“Ursäkta?” sa tanten då, “Vad menar du, hur så?”
“Jo, jag tänkte att dina föräldrar ju borde heta Måns och Jens eftersom du pratar så mycket nonsens.”
“Vad är det du säger, unge lilla. Är det din far som har lärt dig att prata så? Så pratar man inte till en gammal dam. Skäms på dig!”
“Tack detsamma!” ropade jag och sprang iväg till det klättrande björkträdet för jag var väldigt nyfiken på vem den där flickapojken var, som satt på en av de gungande grenarna och läste en magisk bok.
“På vilket sätt är boken magisk?” frågade jag flickapojken när jag hade klättrat upp till den gungande grenen där hanhon satt. “Och vad heter du, förresten?”
“Jag heter Azalea och jag vet inte på vilket sätt boken är magisk, men jag kan ju inte veta allt, eller hur?”
“Nej, det har du rätt i”, svarade jag. “Men vet du möjligen vad boken heter? Och förresten, var bor du någonstans?”
“Bokens namn är Blåklockan och jag bor under din säng.”
“Jaha. Och jaha. Men då måste du vara genomskinlig, för jag har aldrig sett dig under min säng. Visserligen brukar jag aldrig titta där, men är du kanske genomskinlig i alla fall?”
“Det stämmer. Jag är genomskinlig som en såpbubbla. Men inte alltid. Om du vill se hur jag ser ut så är det bara att viska när du pratar med mig. Då blir jag precis som du.”
MÖJLIGEN KAPITEL 2
Vill du veta vem jag är?
Okej då. Jag ska väl berätta lite om mig själv också. För den här sagan handlar faktiskt inte bara om Azalea. Det är bara så att jag oftast tycker det är mycket roligare att prata om andra människor än om mig själv. Men jaja, det känns verkligen som att du skulle vilja vet vem jag är, så nu ska jag sluta babbla om Azalea och börja babbla om mig själv istället.
Jag heter Denea. Denea Sea Glea Kolea och mina efternamn är Shultella Shabella. Jag är en människa. Jag är fyra år gammal och har en pappa som heter Mix.
Jag och pappa Mix bor i en kartong som är gjord av guld och diamanter och som nästan är större än hela världen. Min mamma heter SarassA, med stort S och stort A, och hon bor i samma guld- och diamantkartong.
Om du undrar, så finns den här kartongen som vi bor i inte i havet och inte heller på himlen. Den finns faktiskt på land och den har fem stycken miljoner hjul som gör att den kan rulla. Vi har alltså ett rullande hem. En rullande guld- och diamantkartong som aldrig slutar snurra.
Det som är bra med ett rullande hem är att när Azalea då och då blir trött i benen så är det bara för hennehan att komma hem igen och ropa hej och hå så slipper hanhon att gå. För att komma in i vårt rullande kartonghem så är det väldigt viktigt att man ropar hej och hå. Hej och hå är nämligen tre magiska ord som gör att kartonghusets ytterdörr öppnas. Säger man inte hej och hå, ja då kommer man helt enkelt inte in. Då får man stå utanför och ha tråkigt istället, och det tycker jag är tråkigt. Det är mycket roligare att ha roligt än att ha tråkigt. Tycker inte du också det?
Frakkeldoddlar
och pingpongpudding
Jag kan också bli trött i benen ibland. Och pappa också. Och mamma med. Och pappa Mix och mamma Sarassa brukar varje da’ ropa Hurra! Så här brukar det låta då: Hurra, hurra för lila chokla’! Hurra, hurra för frakkeldoddlar och pingpongpudding! Hurra, hurra för ordet ja och för att vi mår så himla, himla bra!
Förresten, ska jag kanske förklara vad en frakkeldoddel är? Jag tror nog att du kanske inte vad det är för någonting. Det är nämligen så att frakkeldoddel är ett ord som jag och pappa Mix har uppfunnit. En frakkeldoddel är en sån här stolpe som inte ser ut som en trekant, men som nästan ser ut som en trekant. Frakkeldoddlar är ganska ovanliga så om du skulle få syn på en, så är det kanske din turdag.
Hissen Sixten
I vårt kartonghem som är gjort av guld och diamanter och som har fem stycken miljoner rullande hjul finns en hiss och en rulltrappa. Hissen heter Sixten och är lite speciell. Den kan nämligen bara åka neråt. Detta innebär att när hissen Sixten behöver komma upp igen så behöver den kliva ur sig själv och hoppa på rulltrappan som rulltrappar den tillbaka upp till den fjärde och översta kartonghusvåningen.
Och vet du vad? Det finns också delfiner och ett hav i vår huskartong. 10 stycken delfiner och ett stycke hav. Anledningen till att vi har ett hav i vårt hus är att det behövs ett sådant när man har delfiner. Annars skulle delfinerna få simma omkring på marken och det är inte särskilt skönt, i alla fall inte om man är en delfin. Fast jag, Denea, tycker att det är väldigt skönt med lite marksim då och då.
Och vet du vad igen? Delfiner sover aldrig. De bara simmar hela tiden. De pussas heller aldrig. Hoppar aldrig. Fikar aldrig. De bara simmar och simmar och simmar, hela tiden. Och jag tror att de tycker det är väldigt roligt. Annars skulle de ju inte göra det hela, hela tiden, eller hur?
Drömmar och Mardrömmar
Ska jag berätta vad jag tycker allra mest om att göra? Leka, skoja, kramas, pussas och gå ut i regnet. Några grejer som jag verkligen inte tycker om är att hoppa, pussas, släcka lampan och tända lampan, hoppa, skoja och hoppa och skoja.
En grej som är lite underlig är att på nätterna när jag sover, brukar jag alltid drömma samma sak. Jag drömmer att jag går ut till lekparken och att jag går ut till lekparken och att jag går ut till lekparken och så brukar jag drömma om att jag går ut till lekparken.
Fast en gång för inte särskilt länge sedan hade jag en mardröm. Då drömde jag om en dinosaurie, ett lejon och en leopard. De var i en lekpark när det var mörkt ute och där fanns även en massa spöken och troll. Dinosaurien, lejonet, leoparden, spökena och trollen var jättefarliga och så åkte de rutschkana och gungade väldigt, väldigt högt. Medan de gungade sådär väldigt, väldigt högt fick de syn på Azalea som gick förbi och genast började de springa efter hennehan och när de gjorde det, då började jag springa efter dem. Sen tog mardrömmen slut.
Pappa och Mamma
En grej som jag verkligen skulle vilja lära mig, det är att jonglera med sex reflexer. Så om du möjligen känner någon som kan jonglera med sex reflexer, då får du gärna be den människan att ringa och berätta hur man gör. En annan grej som jag önskar mig är hundratusen bollar. Jag skulle vilja sätta dem på taket och på väggarna och golvet i vårt rullande kartonghus så att det även skulle bli ett studshus.
Jag tycker att min pappa och mamma är jättefina och bra. Ville bara säga det, så att du vet. Några grejer som är bra med min mamma är att hon ger mig mat, lördagsgodis, och så virkar hon väldigt vackra halsdukar. Hon har virkat tusen stycken. Miljoner, förresten. Några grejer som är bra med min pappa är att om jag inte vill skriva så gör han det. Och så är han duktig på att gå till lekparken, hoppa, tälta och göra upp eld. Jag och min pappa brukar gå ut i skogen och göra upp en eld av vatten och tälta i ett tält gjort av lampor. Som du säkert vet så finns det ingenstans att stoppa kontakten i skogen, så för att få vårt lamptält att lysa använder vi snöre, spik, hammare och så gör vi ett stort hål och därefter hamrar vi och sen börjar lamporna att lysa, jättefiffigt eller hur?
Gillar du kolsyrat vatten? Det är det bästa jag vet. Och förresten, jag pratar fem olika språk: engelska, tyska, wawspråket och lillispråket, och så svenska förstås. Skulle du vilja veta hur man säger “Nu är detta kapitel slut” på lilli-språket? Så här säger man då: Lillilillilollaj!
SÄKERT KAPITEL 3
Äventyret börjar
Du vet de där 10 delfinerna som bor i mitt och Azaleas rullande guld- och diamanthem, en morgon när vi vaknade så var de borta! Alldeles, fullständigt borta. Simsalladbimbombam, helt enkelt. När Azalea förstod att delfinerna hade försvunnit sa hanhon, “Oj. Var är de någonstans?”
Sen gick jag och hanhon ut för att kolla om delfinerna kanske hade simmat från det lilla havet i vårt kartonghus ut till det stora havet som låg i vår trädlösa trädgård. Men inte heller där stod delfinerna att finna.
Vi letade där och vi letade här, vi tittade upp och vi tittade ner, vi ropade högt och tog fram kikaren, men ingenstans kunde vi hitta våra tio, fina delfiner. Varken i det lilla havet i vårt rullande kartonghus eller i det stora havet i vår trädlösa trädgård.
När jag och Azalea stod där i vår trädlösa trädgård och försökte lista ut vart våra kära delfiner hade tagit vägen, så kom jag att tänka på en väldigt intressant grej. Det var alltså så att i vår trädlösa trädgård fanns det inga träd. Varför hette det då “trädgård”, undrade jag. Jag tyckte att vi skulle kalla vår trädgård för “skumgummihumlegård” istället, för där fanns ju faktiskt jättemånga humlor av skumgummi.
Medan jag funderade på trädlösa trädgårdar och skumgummihumlor, utbrast plötsligt Azalea: “Jag hittade dem! Jag har hittat delfinerna!“
Och jajamensan, det hade hanhon gjort. Alla de tio små gulliga delfinerna simmade nämligen omkring på gräsmattan bredvid vår skumgummihumlegård och alla var lika välbehållna som en okrossad porslinsvas. Jag och Azalea pussade och kramade alla delfinerna säkert tio miljoner gånger och sen sa vi: “Åh, våra kära delfiner! Åh, åh, åh, vad vi är glada att vi hittade er!”
Morgonen därpå hände någonting som jag tyckte var både intressant, lite märkligt och väldigt häpnadsväckande. Precis som alla andra morgnar vaknade delfinerna av att den uppochnervända hönan i vår vackra skorsten på husgolvet gol: “Kackelikaaa, klockan mår inte särskilt braaa!“
På en gång när delfinerna hörde detta så började de att sprattla, skratta, kittlas och simma omkring i det stora havet i vår skumgummihummelgård. Men efter en kort stund märkte de att någonting inte var som det skulle. Det var något som inte stämde. Kanske någon som var borta…
Delfinerna letade där och letade här, de simmade upp och simmade ner, ropade högt och tog fram förstoringsglaset, och då insåg de vad det var som saknades. Det var ju jag och Azalea som hade försvunnit!
Delfintåg och världshav
De tio delfinerna älskade mig och Azalea så hiskeligen mycket att de beslutade sig för att leta efter oss. Det första de gjorde var att hoppa på delfintåget som åkte genom alla världens hav på en räls gjord av korall och alla de tio delfinerna tittade med sökande blickar ut genom delfintågets fönster, men ingenstans kunde de få syn på mig och Azalea.
När de kom fram till slutstationen ropades det av delfintågföraren ut i högtalarna: “Nu har vi åkt genom alla världens hav. Alla delfiner som vill, får kliva av. Alla delfiner som inte vill kliva av, får sitta kvar. För det här delfintåget bara fortsätter och fortsätter och fortsätter att åka genom alla världens hav i alla världens dar.”
De tio delfinerna valde att hoppa av.
Samtidigt som delfintåget susade iväg fick en av delfinerna, den yngsta av de tio, syn på två stycken till synes väldigt smarriga svampar. Hon plockade upp dessa svampar och inspekterade dem ytterst noggrant. “Hm”, verkade hon tänka, “…dessa svampar ser så smarriga ut att jag nästan inte tror att de är svampar.”
De andra delfinerna fick även de syn på supersvamparna och alla blev lika förundrade. “Det är liksom lite lustigt”, tänkte den äldste av delfinerna. “Det känns nästan som att jag både vill äta upp svamparna och inte äta upp svamparna, på en och samma gång.“
“Vad ska vi göra med dem?” undrade en annan av de tio delfinerna.
Den yngste delfinen, hon som hade hittat dem, svarade: “Jag tycker att vi ropar Sholabaloo tre gånger, för om man ropar Sholabaloo tre gånger så förvandlas ju alla besvärliga tveksamheter till härliga beslutsamheter“, och de tio delfinerna gjorde då som den yngste av dem föreslagit. Tre gånger i följd ropade de Sholabaloo och strax därpå förvandlades svamparna till mig själv och Azalea.
“Nämen hallå!” hojtade delfinerna glatt och vi gav dem säkert arton miljarder kramar och pussar för att de hade varit så snälla och gjort oss till människor igen.
Äventyret fortsätter ännu mer
En sak som inte var särskilt smart av mig och Azalea var att ge delfinerna sådär superdupermånga pussar. Vi hade nämligen ingen aning om någonting som du kanske vet. Det är tydligen så att om man ger delfiner superdupermånga pussar så försvinner de. Och det var precis vad som hände. Delfinerna försvann igen!
“Oj, oj, oj”, sa Azalea och suckade. “Allting bara försvinner hela tiden. Nu behöver vi ju leta efter delfinerna en gång till.”
“Ja”, sa jag. “Så ligger det till. Men det är inte så mycket att göra åt. Det som har hänt har hänt och det som inte har hänt har inte hänt och när tio delfiner försvinner, ja då tycker jag att man ska leta efter dem.“
“Min kära vän Denea”, sa Azalea, “Jag håller helt och hållet och till fullo med. Ingen tid att förlora, nu är det dags att hitta de tio delfinerna. Skepp ohoj!“
Kort därefter hoppade vi på en regnbågsfärgad förbiflygande zeppelinare som nästan såg ut som en väldigt god fruktsallad och så flög vi iväg högt över molnen och lågt under månen, på jakt efter de tio delfinerna.
Men innan vi satte igång med vårt fortsatta delfinletande så fixade jag och Azalea ett väldigt roligt kalas. “Vi kan ju inte bara leta och leta och leta hela tiden. Vi behöver ju ha lite kul och äta tårta också“, sa Azalea.
“Ja, precis”, instämde jag, “…så att vi får lite energi.”
FJÄRDE OCH INTE SISTA KAPITLET
Att fixa någonting på egna händer
Kalaset ombord på den fruktsalladfärgade zeppelinaren blev väldigt kul och bra. Jag åt upp fem tårtor och Azalea åt upp ingen. Först trodde hanhon att det skulle bli supergott med tårta, men sen ångrade sig hanhon. “Förresten, jag känner inte alls för att äta tårta”, sa hanhon. “Men jag känner väldigt mycket alls för att spela fiol!“
Så medan jag slukade tårtbit efter tårtbit efter tårtbit sprang Azalea runt i den flygande zepplinaren och letade efter en fiol. Hanhon hittade inte någon men blev inte ledsen för det. “När det är kul att leta så gör det inte så mycket att man inte hittar det som man letar efter”, sa hanhon och gjorde en bullerbytta.
Du kanske undrar hur vi hamnade där uppe i zeppelinaren? Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt. Men i vilket fall så var det ett väldigt häftigt ställe att vara på. Typ lika häftigt som Gröna Lund fast en miljon gånger häftigare.
“Du Denea,” sa Azalea till mig, “Nu är det väl dags att vi sätter igång och letar efter dom där tio försvunna delfinerna, tycker du inte?”
“Jo, jag håller med”, svarade jag.
I precis samma ögonblick som jag sa detta försvann även mamma SarassA och pappa Mix. Helt plötsligt när de hade suttit och ätit middag i det rullande kartonghuset så försvann de bara, vilket jag ögonblickligen berättade för Azalea.
“Men hur vet du att mamma SarassA och pappa Mix har försvunnit, egentligen?” frågade hon då.
“Jag känner det på mig“, sa jag.
Azalea blev lite bekymrad. “Oj. Det betyder ju alltså att både delfinerna och dina föräldrar är borta. Det var inte så roligt att höra.”
“Nej verkligen inte”, instämde jag. “Jag tror inte mina ögon.”
“Nej, verkligen” sa Azalea. “Och jag tror inte min mun. Vi behöver nog få lite hjälp från delfinerna för att vi ska kunna hitta allihopa.”
“Men Azalea, delfinerna är ju också försvunna. Så dom kan faktiskt inte hjälpa oss, hörrödu.”
“Nähä, då får vi väl fixa det här på egen hand.”
“Jajamensan. Och tillsammans har ju du och jag fyra händer, så det borde gå bra.”
En sångmaskin och tre små storasystrar
För att komma igång med jakten på de tio delfinerna och mina fina föräldrar så tänkte jag och Azalea att det kunde vara smart att snacka med kaptenen ombord på zeppelinaren. “Vem är det egentligen som styr detta luftskepp?” undrade vi.
När vi kom till förarhytten möttes vi av en gigantisk överraskning. Det var nämligen så att det var inte mindre än tre kaptener ombord på zeppelinaren och dessa tre kaptener var inga mindre än våra tre mindre storasystrar. Jag och Azalea blev sååå glada när vi förstod att det var våra mindre storasystrar Luftstrumpa, Kalasballong och Mandeltjohoo som styrde zeppelinaren.
“Hallå Azalea och Denea!” ropade Luftstrumpa, som är den minsta av våra storasystrar. “Kom så ska ni få kolla på en jättehäftig maskin!”
Jag och Denea följde efter Luftstrumpa till ett litet rum längst bak i luftskeppet, där hon visade oss en maskin som gjorde att zeppelinaren ändrade färg. Om man tryckte på en rund knapp blev den blå. Om man tryckte på en fyrkantig knapp blev den grå. Om man tryckte på en triangulär knapp blev den vit. Och om man tryckte på alla knappar samtidigt så blev den regnbågig.
Bredvid färgändrarmaskinen stod en intressant liten sångmaskin. Den fungerade så att om man klappade den och sa snälla saker till den så spottade den ur sig en sång, typ tjo-lo-lo tji-la-la tjaga-dong!
Flygande delfiner och den utsöktaste tårtan i världen
Strax efter vår sång- och färgändrarstund fick Azalea plötsligt syn på pappa Mix, mamma SarassA och alla de tio delfinerna nere på marken. “Kakalakong!” hojtade Mandeltjohoo och hojtet flög ut genom zeppelinarens fjorton högtalare och hela vägen ner till planeten jorden där pappa, mamma och delfinerna stod och väntade på att bli funna.
Jag och Azalea vinkade med alla våra händer till de där nere och när de fick syn på oss gick de in i en vingaffär. Där köpte de två vingar till var och en för hundra miljoner kronor styck och så flög de upp till oss i zeppelinaren.
“Åh äntligen. Där är ni ju”, sa jag och Azalea. “Hej då!”
“Eller förresten, nej”, sa vi sen. “Vi menar: Hej!”
Pappa, mamma, delfinerna och alla kramades i säkert tio tusen hundradelar och därefter åt vi upp den enda tårtbiten som fanns kvar och sa “Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm“, eftersom det var så himla, himlans gott.
“Är alla ombord?” frågade luftskeppskaptenerna Luftstrumpa, Kalasballong och Mandeltjohoo.
“Det vet jag inte”, svarade jag. “Men jag är i alla fall ombord.”
“Jag med”, sa Azalea.
“Jag med”, sa mamma SarassA.
“Jag med”, sa pappa Mix.
“Jag med, jag med, jag med, jag med, jag med, jag med, jag med, jag med, jag med, jag med”, sa de tio delfinerna.
“Strålande. Då styr vi skeppet mot det stora fruktskålslandet bortom alla moln och brustna hjärtan. Klackabank!”
Problem stora, problem små
“Just nu befinner vi oss i en svår situation”, sa kaptenerna efter det att de väckt oss mitt i natten och kallat till zeppelinarmöte. “Vår kära zeppelinare har gått sönder. Den vill inte längre flyga men det vill vi, vilket innebär att vi har ett problem.”
“Oj”, utbrast mamma SarassA. “Hur gick den sönder?”
Mandeltjohoo började berätta. “Det var en osynlig person som smög sig in i skeppet och tog fram en nyckel och med denna nyckel öppnade denna person en ännu mer osynlig dörr och bakom denna dörr fanns en superosynlig kråka och kråkan kraxade så högt att hela zeppelinaren sprack.”
“Vet ni vad jag tycker?”, sa pappa Mix.
“Nej, hur skulle vi kunna veta det?” svarade Azalea.
“Jag tycker att vi kan strunta i zeppelinaren och flyga till fruktskålslandet med våra egna vingar istället.”
“Das klingt wie eine tolle idee“, sa jag och satte på mig mina specialarvingar. Medan mor min översatte dessa ord så att de för alla blev begripliga gjorde Azalea, och därpå även alla de övriga, samma sak och så hoppade vi ur zeppelinaren och tittade inte på medan det föll till marken. Istället flaxade vi våra vingar och kände oss fria som en människa utan rädsla.
“Mot Sherwoodskogen!” ropade Azalea.
“Och mot Fruktskålslandet!” ropade jag.
“Ja! Det låter bra!” ropade vi båda två.
Läs mer:
Varje barn en sol - den första aforismboken
Varje barn en sol - aforismer & illustrationer
Gå tillbaka:
Sagan om Azalea, Bubbelpudding och andra berättelser