LÖPANDE SEDLAR
av Mikis Mazarakis
Det var en gång en värld som var väldigt vacker och i den världen levde många många varelser som var lika väldigt vackra. En av dessa var en mestadels upprättgående och sällan stillastående varelse som kallade sig själv “människa”.
“Människan” kunde göra många ting. Vissa bra. Vissa mindre bra. Vissa inte alls bra och vissa så långt ifrån bra att det nog inte var “människor” som gjorde dem.
Fast jo, det var ju “människor” som gjorde dem. Men hur går det ihop egentligen?Inte kan väl “människor” göra så? Jo, det kanske de kan faktiskt. I vilket fall så var det ju minst sagt en aning märkligt och minst sagt två beklagligt att “människor” ibland gjorde sådana där ting som var så långt ifrån bra.
Lyckligtvis var bratingen som “människorna” gjorde betydligt fler än dessa dåligting. Och lyckligtvis fanns det många, många “människor” som kämpade för att dåligtingen skulle bli färre och bratingen skulle bli fler. Och lyckligtvis var “människorna” en slags varelser med en alldeles förbluffande förmåga att förändra saker till det bättre när de väl beslutat sig för att göra det.
“Människorna” som ägnade sig åt dåligtingande var visserligen inte särskilt många. Men dessvärre var många av dem mäktiga som arrakbollar. Och lika mycket dessvärre blev dessa arrakbollar ännu mäktigare genom att övertyga de bratingande “människorna” att världen faktiskt inte var ett särskilt trevligt ställe och att “människan” verkligen inte var så vacker som hon verkligen var. Detta eftersom “människorna” på detta vis fick för sig att vare sig världen eller människan var värd att kämpa för. Det enda som var värt att kämpa för var “Jag”.
“Jag” ska ha det där, och “jag” ska ha det här, och “jag” ska hit och “jag” ska dit och “jag” ska äta det och “jag” ska äta mig fet och “jag” ska ha så mycket som bara möjligt, allt är ju ändå på väg åt helvete så då spelar det väl ingen större roll om jag tänker på nån annan än mig själv, och mina egna barn då såklart, och möjligen även mina barnbarn, men mina barnbarnsbarn, ha! - allt kommer ju vara slut långt innan det ens är dags för dem att göra entré här på planeten så det är ju faktiskt bara dumt att ta med dem i beräkningarna, eller hur?
Dessvärre ansträngde sig arrakbollarna till det yttersta för att få det att verka som att “människorna” som inte lät sig luras av detta falskspel och istället ägnade sig åt att åstadkomma förbluffande förändring var få som flingor i juli och dessa sommarsnöflingor var ju dessutom rätt koko i skallen. Om man nu ska tala klarspråk.
För tänk, tänk, vad som hända skulle om “människorna” fick reda på att världen faktiskt var så väldigt vacker som den verkligen var och att även “människan” var lika vacker som hon verkligen var. Då skulle ju “människorna” kanske få för sig att faktiskt börja kämpa för att bratingen skulle bli fler och dåligtingen färre, och färre, och färre - ända till dess att alla dessa färre tog slut.
Och tänk, tänk, vad som hända skulle om “människorna” fick reda på att deras förmåga att förändra förmodligen är större än de någonsin vågat tro, då skulle ju den där förunderliga egenskapen som man kallar självförtroende växa och ett sådant smittar ju som bekant med samma effektivitet som djupa gäspningar och om så många “människor” började se sitt verkliga värde och sin verkliga förmåga, ja då skulle det vara väldigt farligt, faktiskt väldigt, väldigt farligt. För arrakbollarna, det vill säga.
Och tänk, tänk, vad som hända skulle om “människorna” fick reda på att det fanns många andra, väldigt många andra, som redan kämpade, och kämpade varje dag, ja då skulle de ju börja känna att de är långt ifrån så ensamma som de tidigare känt sig. Att de kanske inte själva kan uträtta underverk, men att de faktiskt utgör en del av en större gemenskap som dagligen gör det.
Om “människorna” fick reda på allt detta skulle de ju så småningom få den där skräckinjagande grejen som “människan” kallade hopp. Och hopp skulle göra passiv till aktiv. Och aktiv skulle göra svag till stark. Och stark skulle göra dum som klot till otroligt klok. Och den kloke tänker själv, och har man väl börjat tänka själv dröjer det inte länge innan man förstår att man inte bara kan tänka på sig själv.
Alla dessa tankar dundrade runt inuti löpsedelsmakare Wille Hjorths kranium denna sena tisdagskväll som han spenderade vid sitt stiliga skrivbord i sitt ståtliga arbetsrum i landets största kvällstidning Expressbladets lokaler, belägna i de mest centrala av alla centrala delar i stora staden Stockholm.
Wille Hjorth visste givetvis att de mest åtråvärda positionerna i det företag för vilket han arbetade tillhörde just några av dessa arrakbollar, vars främsta intresse givetvis var att generera välfärd, dock inte “människornas” eller samhällets välfärd utan snarare sin egen, sina närmastes och sina arrakbollkompanjoner, vilka med hjälp av sina osinliga sedlar och slingrande slantar hade lyckats skapa ett sött litet sällskap som var så skickligt på att med subtila medel styra och ställa med “människornas” medvetanden att de med största sannolikhet skulle kunna sopa undan bokstaven s ur alfabetet utan att “människorna”, eller massan, som de också kallades, skulle lägga märke till det.
Wille Hjorth hade börjat förstå att han i egenskap av löpsedelsmakare fyllde en viktig men också enkelt ersättlig funktion i detta verktyg, detta Expressbladet, som i sin tur bara var ett av många andra verktyg i en magisk verktygslåda som var magisk på det viset att man med dess hjälp kunde styra människorna i varje by och varje stad nästan helt efter behag. Ju mer komplett verktygslådan blev, desto mer förvandlades folket till lättknådad deg.
Förutom kvällstidningen Expressbladet fanns i lådan kanaler på televisionen, förlag förläggande böcker, förlag förläggande tidskrifter, stationer stationerade på radion, tidning till morgon, tidning utan kostnad, tidning för finans, produktion av film och likaså distribution av film, och allt detta var ägt av en arrakbollfamilj som dominerat och dirigerat landets informationsflöde i decennier och åter decennier och inte på något sätt verkade tycka att verktygen i verktygslådan var tillräckligt många - inflytande kunde man tydligen aldrig få för mycket av. Behovet av expansion, började Wille Hjorth förstå, var en evig faktor i arrakbollfamiljens beslutsfattande.
När Wille Hjorth först började arbeta på Expressbladet fick han lika tydliga som enkla direktiv. Sätt på löpsedeln det som säljer mest. Må så vara skvaller, sensation, skrämselord eller rent nonsens. Din uppgift är inte att göra världen bättre. Uppgiften är att fylla våra fickor. Och fyller du våra fickor så fyller vi dina.
Visst tyckte Wille Hjorth till en början att det var ganska bekvämt med en sådan ansvarsbefriad uppgift. Det var ju faktiskt arrakbollarna högst upp i företaget som fick bära ansvaret för tidningens innehåll. Fast arrakbollarna tyckte givetvis att det var “människorna” som läste tidningen som bar ansvaret eftersom det ju faktiskt var de som köpte tidningen, och om “människorna” köpte tidningen så betydde ju det att de ville ha tidningen - “…och det vore ju fel av oss arrakbollar att sluta ge ‘människorna’ det som de faktiskt ville ha, eller hur?”
Läsarna, de köpte tidningen eftersom de alltid hade köpt tidningen och deras vänner och alla de kände gjorde ju samma sak, och dessutom fanns det ju inga alternativ, och dessutom var det ju faktiskt lite roligt att läsa om att bondebenny var otrogen mot sin förra fru, och dessutom kunde det ju faktiskt vara bra att veta om ens höstsnuva egentligen inte var höstsnuva utan första tecknet på en dödlig sjukdom, och dessutom var det ju faktiskt lite sådär härligt läskigt och spännande att läsa om kvinnan som hade begravt en massa döda barn i källaren, och dessutom var det ju ett bra samtalsämnde det där om att skådismicke blev full och kastade en stol genom fönstret på operakällaren, och dessutom var ju det som hände ute i resten av världen bara katastrofer hela tiden och man orkar faktiskt inte höra om en massa katastrofer hela tiden för då blir man bara deprimerad - och det är ju inte alls bra, eller hur?
Men denna sena tisdagskväll hade Wille Hjorth fått nog. Han hade tröttnat på att formulera alla dessa löpsedlar med dess saftiga rubriker, feta fonter, osannolika sensationer, småsinta rykten, perspektivlösa påståenden, nonsensnyheter och lögner. Han förstod att han inte kunde göra ogjort det som han så många gånger gjort, men nu både kunde han och ville, och ville väldigt mycket, ville väldigt gärna, få lite brating gjort.
Med en iver som påminde honom om den iver med vilken han under sin första dag som anställd på den ansedda tidningen Expressbladet hade arbetat, började han sippra och sålla bland alla rapporterade händelser från det senaste dygnet för att avgöra vilken av dem som skulle sitta på morgondagens löpsedel och få största möjliga upplaga såld - eller nej förresten, han menade, vilken av dem som, hm, faktiskt hade störst betydelse för den stora massans och samhällets utveckling - eller nej förresten, han menade, hm, “människornas” och samhällets utveckling.
Det var inte kändisjonas sexchock som var denna händelse han letade efter. Inte heller psykolog-analyserna-spekulationerna kring varför popbritney rakat av sig håret. Inte heller partiledarmonas fadäs på gårdagens tv-sända galafest. Inte heller den nya bantingsmetoden med vilken man gick ner femton kilo på bara två månader. Inte heller skulle en tjugofjärde löpsedel den senaste månaden om vad som hänt med den försvunna lilla flickan förtjäna den formulering som följande dag skulle tränga sig in i miljontals medvetanden. Inte heller var fotbollzlatans svt-bojkott denna nyhet. Nä, alla dessa händelser hade nog inte en sådan särskilt stor betydelse för “människans” och samhällets utveckling trots allt, tänkte Wille Hjorth.
Efter ett par intensiva timmars sökande och stökande och spånande hade Wille Hjorth till slut funnit den händelse som han ville skulle träffa det svenska folkets hornhinnor den kommande dagen. Han hade även hunnit med att snickra ihop en löpsedel som skänkte honom en väldigt behaglig känsla av tillfredsställelse, en känsla som liksom fyllde honom och trängde ut i hela hans kropp, ungefär som när ett kärt minne från barndomen sveper över en utan förvarning. Och nästa dags löpsedel, bestämde han, skulle lyda:
“Sverige säljer krigsflygplan till militärdiktatur -
protester och demonstrationer på Stockholms gator och torg“
Och sen fick han sparken.
Läs mer:
Det vackraste av alla vapen - ord om ord
Gå tillbaka:
Sagan om Azalea, Bubbelpudding och andra berättelser