english
svenska
JAG OCH DU OCH VI OCH FÖRRESTEN
första långfärdsdikten
av Mikis Mazarakis
målningar av Cicily Elenor Bäckström
soundtrackad från youtube med
timbuktu - oavsett vad
du
du som läser
ja, du
nej, inte någon annan,
du.
precis, du som läser
just nu
här och nu
just det,
just nu,
just du.
jag undrar,
hur mår du?
vad har du för dig
och hur trivs du
med det som du har för dig?
tidigare idag
skickade jag upp en liten stjärna på himlavalvet.
den anländer till din natthimmel
imorgon kväll.
typ kl tio över tio
bör du få syn på den
om du vänder blicken uppåt,
rakt rakt uppåt.
men stjärnan kommer inte att träffa dina hornhinnor.
den är inte synlig.
den är speciell.
den är från mig, till dig.
och den blir först förnimbar
om förnimmelsen av den
är vad du vill.
och är det så, att du vill
att den ska finnas till
kan du plocka ner den där uppifrån,
rakt rakt uppifrån.
det gör du inte genom att sträcka armen
och inte heller genom att sträcka tanken.
det som krävs är att sträcka bägge två
samsent, samtidigt.
handen och tanken
tanken och handen
när du sedan fångat den
kan du lägga den i din ficka
eller i ditt hjärta
eller bara titta på den
eller lyssna
om den har något att berätta.
eller,
så kan du slänga den tillbaka upp på natthimlen.
den är din,
så gör med den vad du vill.
jag skulle dock rekommendera att du åtminstone tar dig några timmar eller så
för att lära känna den
för som sagt
så är den speciell.
visar du den för någon annan
kommer annan säga att den inte finns till
och det gör den inte,
inte för någon annan.
den finns bara till
för dig
för det var dig
som den var till
och det som gör den så speciell
är att du aldrig någonsin kommer att kunna se den
men ändå rymmer den allt
allt
som du vill.
du,
förresten,
vad bor du någonstans,
var håller du till?
och hur trivs du med där
som du håller till?
om ett par dagar flyttar jag till den där staden där nere,
staden där borta, du vet, staden som inte befinner sig särskilt långt borta.
jag hoppas att jag får en underbar vår
och att du också får en underbar vår
och sommar
och höst
och vinter
och om du skulle vilja komma i digitalkontakt med mig
så kan skriva du skriva med ettor och nollor
men om du vill komma i realkontakt med mig
så får du komma dit,
till staden där borta, inte särskilt långt
borta,
du vet.
för övrigt så har jag öppnat en ny butik,
en fin, förträfflig och väldigt välsorterad farvälaffär.
i den kan du hitta alla typer av farväl som du kan tänka dig
kram, puss, klapp, smek, kyss, vink, blink, nudd, snudd, vift, bock, nig, klack, tjolahopp
allt finns i min fina farvälaffär
och det bästa av allt är nog att allting i mina farvälaffär är gratis,
det är bara att ta för dig
vad skulle du vilja ha?
och du,
vet du vad jag tycker?
jag tycker att vi
ska viska
när världen blir vatten
vi ska
viska när vatten
förlorar värde
vi ska vi
ska när vi förlorar världen
på grund av vatten
viska viska
när det blir dåligt väder
när vinden i världen
vänder världen
och vi ska viska
när alla förvridna värden i världen
vrider och vänder
som vid dåligt väder.
du, jag undrar
hur doftar dina dagar?
för min del doftar dagarna
gott.
en behaglig doft
inte sådär fullständigt hänförande
utan mer åt det mjuka, anspråkslösa hållet
typ kardemumma
och inte kanel.
sedan några dagar tillbaka har jag känt ett tilltagande behov av reflektion och
tystnad.
jag ägnar således en ansenlig tid av min tid åt att reflektera och
vara lite tystare
än vanligt.
du kanske skulle gilla det
om du gillar tystnad, det vill säga.
det känns mycket bra att lämna stockholm imorgon.
som om detta kapitel är slut, för den här gången.
dags att inleda ett nytt.
men innan jag gör det så vill jag samla ihop det som jag spridit ut,
och begrunda lite om den riktning i vilken jag valt att styra mitt liv verkligen är den rätta.
kalibrera siktet.
de senaste dagarna har det därför blivit lite mindre musik än vanligt
lite mindre stad än vanligt
lite mer bön än vanligt
lite fler bönor än vanligt
lika få hönor som vanligt
lite färre språng än vanligt
men lika många
om inte fler
av en anledning som vid närmare eftertanke är väldigt intressant,
skratt än vanligt.
hur mår din mor, förresten?
har du en mor, förresten?
solglasögon, sådana köpte jag igår
och de fungerar bra.
det har blivit så mycket kisande de senaste veckorna
så till den graden mycket att jag nog haft en lite arg uppsyn
men jag har inte varit arg
det har bara varit mina fina
ansiktsmuskler som blivit tvungna att arbeta
lite för mycket.
idag ska jag försöka hitta en cykel
velociped
jag behöver en sån.
därefter ska jag försöka hitta någonstans att bo.
sedan är de mest grundläggande behoven täckta
och jag kan börja leva på riktigt här borta
i den nya staden som faktiskt inte är särskilt
långt borta.
igår natt var månen i högform.
jag firade genom att äta honungstrådar.
den sista stockholmsveckan innan jag begav mig hit
kändes det som att det blev lite potatismos i hjärnan,
hade tjugosju bollar att hålla i luften
och jag har ju bara sex händer, så jag blev lite trött.
men igår sov jag mycket, många gånger
och bra
sån där magisk sömn du vet,
sån där sömn som liksom svalkar.
jag har saknat dig de senaste dagarna.
min kropp, och det som ryms däri,
och det som inte ryms däri,
har på något märkligt sätt försökt greppa tag
i något duiskt omkring sig
men har inte funnit mer än luft
och har därför fått nöja sig med tanken på dig
vilket är orsaken till att du har fått springa omkring
ganska flitigt
där uppe bland neuroner och synapser.
vem är du, förresten?
är du någon, förresten?
eller är du ingen
eller är du förresten?
och du förresten,
hur mår du?
jag mår bra
en dag som den här
en grå dag
jag mår så bra
hurra
och jag undrar
tackar du ja
till ett parti schack?
när jag mår bra tycker jag om schack.
vem vinner ett parti schack, kan man fråga.
båda
kan man svara.
jag har ett förslag,
idag
ska vi sjunga en sång
vissla vacker visa
hoppa hopprep
och hoppas att vårt hoppande på något sätt
förgyller våra städer,
din stad och min.
jag har ett till förslag,
idag
ska vi hitta en plätt med vildvuxna diamanter
uppe på fältet bakom bergen
genom vilken det rinner en flod
över vilken det går en bro
på vilken det går en åsna
som arbetar
som drar och drar och drar
och gör det för att dra
in pengar
för utan pengar
är magen tom
dagen tom
utan pengar går saker inte runt
med pengar går saker runt
eller nej,
förresten,
du,
med pengar går saker inte runt
utan pengar
gör så att saker inte går runt
utan pengar
går saker runt
jag vill komma runt
ett problem som består i att det finns ett löv
som sakta, sakta
faller
och det finns en elefant
som står på detta löv
medan det sakta, sakta
faller
och jag undrar,
hur kan en elefant stå
på detta löv som faller
sakta, sakta
och jag tänker
att antingen är elefanten väldigt lätt
för att vara elefant
eller så är lövet väldigt starkt för att vara ett löv
eller så kan förklaringen vara att jag
som betraktar
färdas i ljusets hastighet
eller så kan det vara för att elefanten
och lövet,
och detta tycker jag låter troligt,
lever
i min fantasi, och fantasin
den är så fin
den är så fri
den får mig att se
att ingen tvingar
den med vingar.
var befinner du
dig nu?
jag kom nyligen fram till en ny stad
efter en lång natts nattfärd.
på vägen såg jag en måne, en brasa,
en båt och bussen hade hårda stolar
på vilka jag, trots deras hårdhet,
ändå lyckades sova
i några timmar.
på vägen skuttade även en fråga fram
och sa tittut.
hallå där, sa den
och sen så sa den
att jag skulle ge den
till dig
vilket är det som jag
gör nu.
skulle du tycka det vore trevligt om jag kom
och hälsade på dig
där
som du befinner dig nu?
bara några dagar
i början av nästa månad
hur låter det?
då kan jag även ta med två tårtor
en till dig
vem du nu är
och en till mig
vem jag nu är
och så kan vi ha en liten fest
en liten hurrafest
för oss själva
vilka vi nu
och då och sen
är.
visste du, förresten
att vi
är ett samhälle
av samhällen
du jag han hon
tillsammans
är vi ett samhälle
och du jag han hon
alla
var och en
i sig,
ett samhälle
du, jag har en fråga,
är du lite förvirrad
eller är allt glasklart?
för min del
skulle jag inte påstå att jag är förvirrad
men inte heller glasklart,
snarare sandklart.
möjligen behöver jag fler alkalier
och högre temperaturer.
när allt inte är klart
när jag inte riktigt kan besluta mig
brukar jag tycka om att titta, vrida, vända
att lämna utrymme
åt tveksamhet
åt reflektion och hypotisering.
när jag sedan känner att jag åstadkommit så gott jag kan
med tvekande, tänkande
reflekterande, hypotiserande
så brukar jag fatta ett beslut
som liksom gör att oet i det oklara
går upp i rök.
därefter följer jag jag beslutet,
och följer det tills jag finner
någon anledning att omvärdera det
varpå stekandet, stänkandet,
reflexerandet och hypnotiserandet
återupptas
och processen
upprepas.
vilket tillvägagångssätt har du
när saker och ting känns lite oklart
när du givetvis inte
kan säga självklart?
jag försöker göra så gott jag kan
med mina beslut och efterföljandet av dem
och något som är fint
är att så länge jag kan se mig själv i stegen
och uppriktigt säga att jag försökt göra
så gott jag kunnat
så blir jag sällan rädd.
är du rädd?
för vadå?
tidigare utgjorde rädslan en stor del av mitt liv,
men av olika anledningar gör den det inte längre.
men en sak gör mig fortfarande rädd
och det är rädslan, den liksom får mig att rygga tillbaka.
jag har haft ont.
och jag känner ingen lust att berätta i detalj,
inte såhär,
men rädslan, som jag ibland ser en glimt av
väcker något
som jag inte vill ska vakna.
någon berättade för mig
att det finns en liten sannolikhet
att du ska åka till kanada
och jag undrar
hur stor är denna sannolikhet
egentligen?
om du verkligen ska åka dit så hoppas jag att kanada
kommer vara snäll mot dig
och du
snäll mot kanada
och om du
tycker om att måla,
kommer vara snäll mot penseln
och penseln snäll mot färgen
och färgen snäll mot ögat
och färgen vit
har för övrigt
börjat fascinera mig,
den liksom viskar något som jag inte riktigt kan höra
men som ändå låter väldigt fint
och den nya staden som jag befinner mig i är också fin
och snäll
och lite arg och på vissa ställen tung
en massa sökande blickar
och inte är det mig som de söker
för när jag möter dessa blickar
så försvinner inte sökandet i dem
men trots detta tycker jag att den nya staden
ändå är vacker
den tycks bära på mycket
och jag trivs bra
och tror jag kommer göra det en tid framöver.
hur trivs du?
med din stad
med idag?
för mig har den senaste tiden varit ungefär som en intressant intrikat
delikat
kaleidoskopisk
karnevalkaravankavalkad.
jag har känt många vindpustar
och hoppat många vindskuttar.
på sistone så mycket stad
så mycket bil
så mycket reklam
så lite visk.
jag behöver en hand på min rygg.
eller ett berg.
eller en flod, i vilken det rinner ett hav
eller ett hav, i vilken det rinner en boll.
och bollen är rund
men inte rund som en boll
den är rund som ett hav
och i varje träd rinner sav.
i varje träd finns ett hav.
när träden rinner
finner vi sav.
det finns ett hav
idag.
nu
finns jag.
här
idag.
det finns något
som finns framför
idag
som är större än jag
i vilken det finns ett jag
som lever
och ett jag
som bara överlever.
jag har en lever
som lever
i mig
i dag.
det finns en tråd som rinner i varje hav.
det finns en tråd som binder alla träd.
det finns en sol för varje träd
och det finns en sol i varje hav
och det finns en sol som lyser
idag.
det finns en måne som reflekterar idag.
det finns ett jag som reflekterar
kring havet som rinner i en flod.
jag har en stol
som jag sitter på
och en stol
som jag står på
och en säng där jag vilar
och när jag vilar vilar jag
under reflektionen
från månen
från idag.
jag vill hoppa
högt
så att jag kan hänga
i träd
i tråd
i mig
i morgon
i kväll
i en rymd
som rymmer
allt som kommer
allt som var
allt som är
idag.
jag vill hoppa hopprep
på en planet
en planet ungefär som den här
fast lite mindre
lite större.
ofta hoppas jag
att jag
och du
ska lära oss simma
runt planetens midja
och springa
genom atmosfären
genom världen
till ett moln som vilar på en äng
lutar sig mot ett träd
och dricker sav
från samma träd.
molnet som dricker sav
sover gott
drömmer om en stad
där husen är träd
och träden är
överallt
och överalltöver finns tråd
mellan alla träd.
mellan varje stad
finns ett jag
och där det finns ett jag
finns ett du
och du är jag
och eftersom jag är idag
så är du idag
fast exponentiell
speciell.
därför kan jag räkna ut din radie
genom att multiplicera mig
med varje jag
och dig
med varje dag.
jag kan räkna ut din volym
genom att dra in så mycket luft jag bara kan
i mina lungor
och sen släppa ut
och sen ett djupt andetag.
ibland kan jag se
vad som pågår
så tydligt att jag blir en stjärna
en mor.
om inte jag fanns
skulle du finnas
i alla fall
men du
skulle vara någon annan
i alla fall.
om inte jag fanns
skulle jag inte kunna dansa
inte äta
men jag skulle ändå finnas
i skepnaden av ett ojag
och ojag skulle finnas odag
och odag skulle ojag försöka finna odu
och ovi skulle hoppa
med oro
ner i en båt
och i båten skulle vi oro
på en sjö som sjönk
in i en sång som sjöng
sin egen sång.
sånger som sjunger
på sjöar som sjunker
som skänker sav
till träd
och tråd
till träd
och skänker en maskin som skulle ta sönder varje maskin och som sedan skulle förgöra sig själv så att det inte längre fanns några maskiner kvar och över detta skulle människan känna en sådan lättnad att hon aldrig någonsin igen ens skulle få lust att överhuvudtaget vilja tänka på att skapa någon mer maskin utan skulle istället ägna sin tänkande tid till att uteslutande tänka på hav
på sav
på idag
på tråden mellan träden
och havet i floden
som rinner till varje träd
bundet av tråd
till andra träd
till idag.
idag ska jag springa
på en stång stungen
av ett bi
som var förbi
passerande
på väg till en annan planet
inte alls som den här.
planeten inteallssomdenhär ligger långt bort.
den är gul
och den är bra
och den står stadigt
på två ben
och brukar promenera
när den känner för att promenera
och när den känner för att sova
så gör den så
att den sjunger en godnattsång tillverkad av trä
sånt där gammalt, mörkt trä
som väger mycket.
jag väger mycket
om man jämför med ojag.
han väger nästan ingenting,
bara några få gram.
tillräckligt många för att man ska kunna säga att han väger
nästan ingenting.
nästan
är ojags efternamn.
nästan har hängt kvar
i fler än tusen generationer
och nästan hänger kvar
än idag
som en odåga
från en odag.
nästan är ett namn som vi har gett
till en företeelse som inte förekommer
idag
den förekommer bara odag
och där har vi hamnat för att vi har hamnat
i olag
med idag.
men så fort vi säger att vi har hamnat där
så har vi lämnat där.
Jag tycker om att lämna saker
bakom mig
framför mig
och så tycker jag om att plocka saker.
att gå ut i skogen och plocka ord kan vara en trevlig aktivitet att sysselsätta sig med en solig dag.
böja sig ner
svepa handen längs skogens jord
och plocka alla ord
som växer där
och sen kan man stoppa orden i en korg och ta med korgen hem och ställa korgen på en hylla men innan man ställer korgen på hyllan kan det vara klokt att plocka ut alla ord som har vuxit i skogens jord och göra något med dem kanske lägga ett skogsjordsordspussel på tiotusen bitar vilket man exempelvis kan göra en helg då man bara vill stanna hemma en hel dag två hel dag tre hela dagar bara för att det har hänt så mycket den senaste tiden det har liksom varit så mycket intryck så att det liksom känns bättre att stanna hemma och lägga pussel med skogens jords ord det spelar liksom inte så stor roll att pusslet har tio tusen bitar det skulle kunna ha hundratusen bitar det skulle få ta den tid det tar att lägga ett hundratusenbitarsskogsjordsordspussel, det spelar liksom inte så stor roll.
jag har några goda vänner
som kan lägga pussel på hundratusen bitar
två hundra tusen bitar
och de gör det fort
typ så lång tid som det tar för dig och mig att borsta tänderna
kanske ännu fortare till och med
om man i denna jämförelse, istället för dig och mig,
till exempel skulle referera till någon som vid tidpunkten för jämförelsen befinner sig i en fas i sitt liv då han eller hon känner sig tvungen att omdirigera stora delar av den energi som vanligtvis riktas mot munhygiensskötsel till att inte tänka tanken “jag tror jag håller på att bli tokig” som en följd av de fyra senaste dagarnas försök att hålla emot impulsen att klia på ett eksem som kliar lika mycket som två eksem.
visserligen har jag aldrig haft ett eksem
men jag föreställer mig att detta fenomen
är till stort besvär
för den som drabbats.
vad jag däremot har fått är ett ex
två ex
till och med tre ex
tremt trevliga egenskaper.
den första är att ro
den andra är att gro
den tredje är att tro
på träd
på trådar mellan träd
på sav i träd
på sav idag
på idag
i ett hav.
vad tror du på?
tror du på mig?
vad bor du på?
bor du på mig?
nu bor jag här
i min nya stad
i min nya bostad
nu bor jag här
på riktigt.
jag flyttade in för några dagar sedan
i den nya bostaden
och den är så fin.
sammanlagt är vi tjugo personer i huset
och de som jag hittills har träffat
har varit fina
ungefär som smörblommor.
rummet är ljust, stort
och jättefint
och huset är stort, levande
och lika fint.
och gatorna andas, de rör sig
och människorna på gatorna rör sig de med
både i världen den yttre och världen den inre
och i rummet växer
från och med igår eftermiddag
två gröna, vänliga plantor.
och igår fick jag min madrass.
den är mjuk, men inte för mjuk, en sån där madrass
som man sover väldigt gott på,
du vet.
ett begagnat skrivbord och stol har också fått flytta in
och idag köpte jag en basketboll
och igår hittade jag en elektrisk skrivmaskin
och nu är jag på jakt efter en sladd till den
och om den vaknar ska jag hädanefter skriva lite fler brev
på papper
och lite färre brev
med siffror.
har du en postadress?
hur lyder den?
vem lyder du?
jag trivs så bra här
i min nya stad
så väldigt bra
i min nya stad.
jag ser fram emot att, när allt kommit i ordning,
kunna sätta mig ner och skriva
på det som jag vill skriva
och så har jag ju skaffat högtalare och en inspelningsapparat
och med den vill jag spela in och spela upp
ljud.
jag sov så gott i natt. det var så skönt.
senaste tiden har det hänt så mycket.
jag har varit på så många ställen
och sett så många människor
så nu vill jag mest sitta
ner
och titta
skapa
smälta
och träna
kroppen,
den har blivit lite mörbultad
behöver tasomhand.
igår ville jag ge dig två pussar,
en på magen och en på överarmen
och så ville jag ligga
ner
och lägga
handen på din axel och blunda
och så gjorde jag det
med tanken
och det svalkade lite.
om du någon gång vill komma hit
så är du välkommen.
det vore ljuvligt.
det är bara att ropa
eller viska.
nu ska jag leta efter en hylla
att lägga kläder på
och fortfarande en sladd till
skrivmaskinen
och en billig soffa
att ställa i hörnet av rummet
bredvid fönstret
att läsa sagor på
och en skohylla
en lampa eller kanske till och med två
och sen bör allt vara färdigt,
sen bor jag här
på riktigt, ännu mer på riktigt.
och du
bor du på riktigt
eller bara på låtsas?
jag skulle verkligen vilja att du kom hit och hälsade på
skulle verkligen vilja träffa dig
men inte i stockholm
här
och inte med rädsla
bara du och jag.
bara ett litet tag,
några dagar kanske.
du kan bo på hotell
eller vandrarhem eller hos mig
det spelar ingen roll
du är välkommen på vilket sätt som helst.
hur ser du ut, förresten?
jag ser bra ut, förresten.
jag drömde om dig i natt igen
och jag tror att mina drömmar försöker säga något till mig
och jag tror det kan vara att jag behöver träffa dig
träffa dig och bara vara
i bara några dagar.
säg till
om också du vill.
och du,
jag måste bara säga en grej.
jag måste säga oj.
oj,
vad jag tycker om att leva
kram
till dig
och krama alla barn som du ser
från mig.
de är så fina,
barnen.
idag var jag ute och sprang i parken
där kryllade det av kritvita kristaller
och fåglar som flyger
och fåglar som faller.
i parken fanns asfalt
och på asfalten halkade jag
och asfalt blev havssalt
och blev slafshals
blev slashas
blev havrefras
och sen undrade jag varför klas
krossade alla glas i kras på mitt fina lilla kramkalas
när jag var liten.
nuförtiden går det mesta sakta.
nuförtiden går jag sakta.
tittar ut genom fönstret.
tar
en promenad.
äter lunch.
kommer hem och tittar ut
genom fönstret.
sitter.
sover.
och märker
hur mycket som händer
när det går sakta.
nu går det sakta.
vaknar.
tittar.
fönstret.
lyssnar
på musiken
och märker
hur mycket musik som finns i musiken
när det går sakta
och jag märker
hur mycket jag inte äter
när det går sakta.
när jag går sakta
märker jag
att andra lägger märke till
mig
för att jag går så sakta.
när jag går sakta
märker jag
att min kropp tycker om
att det går sakta.
när min kropp tycker om det som jag gör
med den
märker jag
att allt egentligen går
väldigt sakta.
när jag pratar sakta
märker jag
att andra förstår bättre
vad jag har att säga
såvida de inte har hunnit somna innan jag har sagt allt det som jag har att säga,
det vill säga.
när andra förstår bättre vad det är jag försöker säga
förstår jag bättre vad det är jag försöker säga.
när det går sakta
står jag länge på en och samma plats
och har inte så många tankar
på att någon annan plats skulle kunna vara bättre.
när det går sakta
ser jag att ljuden från staden
är väldigt höga
ser jag att husen i staden
är väldigt höga
ser jag att ljuset från solen
vill
oss
väl
ser jag att varje väg
val
har en inneboende skönhet
som bara går att skönja
i djupet av mina egna
drömmar.
när jag går sakta
förstår jag
att jag kommer leva länge
jag ska bli
ungefär hundratrettiofem år gammal.
detta är ingen gissning,
ingen önskedröm.
det är ett beslut
som jag har fattat
att jag ska bli ungefär hundratrettiofem år gammal
och det känns skönt att jag har så många år att se fram emot,
att jag inte ens har levt en fjärdedel av mitt liv
och ändå kan jag så mycket.
jag kan läsa
springa
kalkylera
analysera
krama
pussa
beröra
såra
förlåta
försvinna
förändras
förundras
över alla mina förmågor
och andras.
jag kan fascineras
jonglera
med tre bollar
klättra
älska
mitt barn
få henne att skratta
växa.
allt detta
och ändå har jag inte ens levt en fjärdedel av alla mina år
i alla mina liv.
vad kan du göra?
kan du höra
vad jag försöker säga?
den kommande tiden kommer jag att få många besök
och jag ser fram emot.
har faktiskt tröttnat lite på alla dessa nya bekantskaper
introduktioner
presentationer, av mig själv
försök, att svara på frågan,
vem är du?
den är så svår att besvara.
jag föredrar
att bara titta
och bli tittad på
lyssna
och bli lyssnad på
nudda
och bli nuddad på
det brukar vara lättare då
att förstå
att få
svar på
den där frågan som är så
svår
att ge ett svar på.
du, hur mår du nu?
hur mår din hjärna
ditt hjärta
blod och kropp?
nu ska jag plocka tusen tussilago till dig
och sen ska du få dem.
idag
är dagen då allt kommer att förändras!
det känner jag på mig
visserligen är varje dag
en sådan dag,
men icke desto mindre anser åtminstone jag
att detta förtjänar att firas
applåderas
och ovationeras.
eller vad säger du,
min käre vän
och medresenär.
om du vill
kan jag berätta lite om elementskifte
och ojämna underlag.
jag gick idag på trottoar
och trottoar
och en till
med sandal och sandal.
sen tog jag av mig dem och jag gick barfota
på gräs
på grus
på sand
på sten
på vatten
och det var skönt.
fötterna tyckte om det
de hade längtat
längtat länge
längetat.
sedan gick jag till ett bad, en bassäng,
och hoppade i
och plötsligt förändrades staden.
jättefort gick det
när allt liksom förändrades
bara för att kroppen kramades av vatten
istället för luft.
idag cirkulerade du ganska ovalt inom mig.
jag såg något som jag inte hade sett förut
och det som jag såg gav
ifrån sig en behaglig känsla.
händer det
att också du
ibland undrar
om gud har en mössa
på sitt huvud?
jag tror inte att gud har en mössa
på sitt huvud.
jag tror inte att gud har ett huvud
att ha en mössa på.
men gud
tror jag
har en hud
att ta på.
gud har en jord
att stå på.
gud har två ben
att stå på.
gud har en hud
som är naken.
nu
är gud vaken.
är du vaken?
eller sover du?
eller struntar du i?
att sova?
just nu tar jag en liten nattpromenad.
jag sätter mig på ett trappsteg
och nu hör jag
från våningen ovanför
en kvinna som har det skönt.
hon stönar
och jag lyssnar
och några andra förbipasserande
lyssnar
också
och skrattar lite
och sen går de vidare
men det gör inte jag,
jag sitter kvar.
hennes stön låter fint
tycker jag.
nu går jag hem och somnar.
nu ringer en vän
och vill att jag ska öppna
och nu går jag ner för trapporna
och öppnar
och nu säger min vän,
“jag trodde du hade somnat”
jag säger,
“det hade jag,
men det gör inget
kom in”
och min vän kommer in
och ger mig en kram.
nu är det morgon och jag ger mig av
och nu kommer jag till en ny stad
en huvudstad.
nu behöver jag c-vitamin
så jag köper en apelsinjuice
för trettiofem kronor
och nu räknar jag ut
att det tar kvinnorna på nepals risfält tre dagar
för att arbeta ihop tillräckligt mycket pengar
för att kunna köpa en apelsinjuice
i denna nya huvudstad.
nu reflekterar jag över mig själv, cellen
och nu reflekterar jag över de femtio biljoner celler
som bor i mig, cellen
och nu reflekterar jag över hur dessa femtio biljoner celler inom mig
andas
rör på sig
arbetar
vilar
dricker
äter
kommunicerar
med sina medceller
och nu reflekterar jag över mig själv, cellen
och hur jag rör på mig
andas
arbetar
vilar
dricker
äter
kommunicerar
med mina medmänniskor
och nu börjar åskan att åska och blixtarna
att blixtra
och regnet att regna
och stormen att göra
så att folket antingen springer eller gömmer sig
eller köper en apelsin, äpple, banan och nektarin
och äter upp alla dessa fyra frukter.
det är så jag gör
för jag tycker inte om att springa ifrån stormar
och inte heller att gömma mig
för dem.
nu hoppar jag på en buss och åker genom skogar
och hamnar efter många timmar
i stockholm.
nu träffar jag kompanjoner och vi diskuterar
hur vi ska dräpa monster
och därefter få ordning på världen.
nu träffar jag vänner och bekanta
som jag inte träffat på länge
och det är väldigt fint i några timmar.
för nu, efter några timmar,
ser jag kättjor
och de känns så välbekanta dessa kättjor
så nu blir jag glad
att jag inte längre bor här.
nu badar jag i en kall sjö
som inte känns så kall trots allt
och nu somnar jag i skogen
och nu badar jag i en annan kall sjö
som inte heller den
känns kall
trots allt.
nu gör jag några människor glada
och några andra människor arga
och nu säger jag,
det leder nog till det bättre
trots allt.
det brukar bli så.
nu springer jag i skogen och jag springer snabbt
och en rottweiler springer bakom
snabbare
och den hoppar högt
denna hund
och denna hund hugger tag
i mig
med sin käft
och jag skakar mig loss och vänder mig om och ska sparka till
samma käft
men nu blir hunden tyst,
lite rädd tror jag
för det är så människor brukar bete sig när de blir rädda,
de blir tysta
och backar.
så jag sparkar inte på någon käft.
istället skriver jag
till dig
och nu
vill jag krama dig
men det går inte
så istället skriver jag
kram.
och nu vill jag inte längre vara i staden
så jag åker till skogen
och här hittar jag
en paus
ett lugn
en ro
en båt
två åror
ro
hjortronsylt
en grävling
en älg
en räv
berg
strandskvalp
tolv grader vatten
simtur
schack
en stor sjö
kvitter
vågor
fjällen
mynta
oregano
en stuga
två saknad
ljus dag
ljus natt
en brygga
ett tack
för att du finns
och ett till tack
för att du finns så fint.
nu tänker jag på att man borde ta
från de som har
och inte behöver.
ta
från de som har
tagit i hundratusentals dar.
ta från de som har
slagit och dragit de som inte har
dit de vill
efter behag
och lägger beslag
på deras tid,
tanke,
liv,
som vore de boskap.
och man borde ge
till de som inte har
och behöver
och till arbete som utförs
för att stjälpa det system
som gjort människan till en vara.
till arbete som utförs för att förverkliga
övergången
från människan maskinen till människan
miraklet.
övergången
från livet det svåra
till livet det stora.
från medvetande i buren
till medvetande vindburen.
från dissonans
till resonans
med naturen.
och nu ger jag dig
en mjuk puss på din kind
och om du vill
en mjuk puss till
på din andra kind.
hur många kinder har du?
jag har två
men jag skulle vilja ha fler.
idag såg jag en underbar film.
tittade inte färdigt
men den var underbar ändå.
jag har det bra.
tycker om dig.
ibland känns det som att jag ser dig
utan att jag ser dig
ibland som att du är med mig
fast du inte är med mig
som att jag vet vem du är
fastän jag inte vet
vem du är.
ibland drömmer vill jag
nudda
vid dig
din hud.
mötet med dig har gjort något med mig
i natt ska jag bli en stjärna.
jag ska lägga mig någonstans mellan solen och alfa centauri.
om du vill kan du titta pa mig däruppe.
och om du vill kan du fundera på
om inte systemets fall
är en oundviklighet
och revolutionen vår möjlighet
att skänka jorden
djuren
människan
frihet.
kanske visste du inte detta
men jag har ett kranium
bestående av nickel och kadmium
och jag brukar använda mycket kardemumma
när jag bakar kanelbullar.
lika mycket som det är nickel och kadmium
i mitt ackumulerande kranium
i vilken det finns en kran
ur vilken det brukar rinna
på grund av vilken det ibland rinner över
och när det rinner över brukar jag tycka om att få en kram
så att min nickelkadmiumackumulator
i mitt krumbukterande kardemummakranium
upphör att ackumulera fler m och c och upphöjt i två,
du vet,
som i den där berömda ekvationen.
när det rinner för lite
brukar jag tycka om att bruka min kropp
röra på den
röra med den
röra om
i den
göra dem i den
trötta
sätta
dem i arbete
ständigt hålla arbetslösheten nere
på låga nivåer
ständigt hålla höga lönenivåer
ständigt hålla utbud och efterfrågan
i ekvilibrium
i delirirum
i mitt kranium
av nickel och kadmium
så att de som har skapat mig
och skapar och ständigt återskapar mig
ständigt är i sysselsättning
ständig pysselsättning
ständigt arbetar för att få mig
att må bra
ständigt samarbetar
för att få mig att må bra
och det känns så bra
jag mår så bra
allt blir så bra
när dem i mig
cellarbetar.
jag vill veta,
vad arbetar du
inte med?
och nu ska jag vara helt uppriktig
och säga
att de senaste dagarna har något hänt inom mig
något har vänt
något ganska tungt har tänts
inom mig.
en del av mig känner sig någon annanstans
full av små och mindre små
hål,
känner sig lite själsjuk.
jag känner igen detta tunga
har burit det förut
och då blev det tyngre
lite för tungt
för att det skulle vara roligt längre.
jag har en ängel som vill flyga med mig.
hon är här
nu
och vill flyga
och jag känner
just nu
att jag behöver släppa detta tunga
för att vingarna ska orka.
men jag är inte helt säker på hur jag ska släppa detta tunga.
detta tunga har gjort mig lite förvirrad.
jag kan för närvarande inte riktigt göra en korrekt uppskattning
av klarheten hos mina tankar.
men av dem som jag kan urskilja är det några som säger
att tankarna på, till och runt dig,
dig, du, den dunderbara diamanten
där ute framför mina bokstäver,
dessa tankar säger mig,
att tankarna på dig
väger ganska mycket, är ganska tunga
och jag behöver gå ner i vikt
för att kunna fortsätta flyga.
jag vet inte riktigt vad det innebär
men jag behövde säga det i alla fall,
det är nämligen så
att min ängel väntar
på mig
och nu ger jag en varm kram till dig
och en varm kram
till mig.
förresten, tycker du om en varm kram?
eller föredrar du vaniljkräm?
och nu har det nästan gått en månad sedan jag skrev vaniljkräm?
och för ett litet tag där
trodde jag att det skulle ta slut där
men nu är jag tillbaka
och jag hoppas att du fortfarande är kvar,
är du det
är du här
är du fortfarande kär
i mina bokstäver?
ja!
vad glad jag blir att du fortfarande är kvar
är här
är kär
i mig
mina bokstäver
för det är nämligen så att jag jättegärna vill berätta
att denna den senaste månaden i mitt liv har varit så nära obeskrivlig som jag tror att man kan komma.
det känns som att jag har flugit
högt, och flugit högre
och till och med sover
där uppe högt
högt, högt uppe.
jag har inte tänkt särskilt mycket på dig
den senaste månaden
men när jag alldeles nyss satt vid mitt fönster och andades nattluft
så fick jag en känsla av
att avsaknaden av
tankar
egentligen bara hade ersatts av en energi
sprungen ur glädjen
över mötet med dig
och kanske
tänkte jag sen
är det möjligt att dessa de tankarna
och denna den energin
är varandras motpoler
samarbetande
men ända motpoler
upprätthållande av en jämvikt
men från varsin ände av varelsen människans inre spektrum
av upplevelser
så att de inte vid en och samma tidpunkt kan befinna sig
i ett och samma rum.
hur som helst,
de tankar som för mindre än en timme sedan svepte över mig
skapade en önskan
en lust
att erinra de stunder som vi har spenderat tillsammans.
denna tid som du och dina ögon
har läst mig
och mina bokstäver.
bilderna av dessa stunder
spelade jag upp i mitt inre
och insåg att jag nog inte hade spelat upp dessa bilder
alls
ända sedan du öppnade mig
och började titta på mig
och jag började prata
till dig.
jag har inte sett några bilder.
har bara känt
någonting starkt
och fint
och det har varit tillfällen då jag inte riktigt förstått
varför det som jag känt har varit så starkt,
så fint
då jag liksom tvekat
trott lite grann att känslan kanske trots allt har varit
lite av en inbillning.
men nu när jag spelade upp bilderna
för mindre än en timme sedan
förstod jag varför jag
har känt som jag har känt.
dessa de sekunder
dessa de minuter, timmar
dessa dagar
som vi har spenderat tillsammans,
när jag erinrar mig dem,
ser jag
att de är omfamnade av ett kristallskimmer
de liksom lyser
värmer
tack.
Läs mer:
Rays of Time and Two pieces of Applesky - andra långfärdsdikten
Raining Jewels - tredje långfärdsdikten
Varje barn en sol - aforismer, poesi & illustrationer
Gå tillbaka: