english
svenska

FÖRENIFIERINGEN
en poetisk essä om orsak och verkan, språkliga begrepp
och ordet “jag“

av Mikis Mazarakis
målningar av Anna Dellermalm

soundtrackad från youtube med
emmanuel jal - gua

Vänner.
Vår kropp, vårt intellekt, vår själ och alla andra beståndsdelar vilka tillsammans utgör det samlingsbegrepp som vi med vårt språk har kommit överens om att referera till när vi i vår kommunikation använder oss av ordet “jag”, är en enhet.

Ordet “jag” är med stor sannolikhet ett av de mest felanvända orden som människan någonsin har använt, om man räknar både i diskrepansen mellan tolkningen av företeelsen som ordet representerar och företeelsens faktiska förhållande och konsekvenserna som denna missuppfattning har frambringat.

Syftet med denna text är inte att illustrera feltolkningen och användandet av ordet “jag” och jag kommer därför inte att sträcka mig längre än att ge ett kort, och säkerligen väldigt förenklat, resonemang för att förklara vad jag menar när jag säger att vårt bruk av ordet “jag” till stor är del baserat på illusoriska föreställningar om människans beskaffenhet.

“Jag” är ett ord som människan konstruerat tack vare sina intellektuella färdigheter,
vilka möjliggjort språklig kommunikation. Vilande under ordet “jag” finns idén om vad “jag” egentligen är, eller snarare vad man tror att “jag” egentligen är. Detta är dock inte frågan som jag i detta resonemang vill dryfta. Istället vilar här fokus på den begränsning i vårt tänkande som ett ovarsamt bruk av ordet “jag” oundvikligen ger upphov till när man inte är medveten om att varje gång som vi i någon form använder oss av ordet “jag” så är det bara en del av vårt jag som vi kan referera till, och inte hela vårt jag.
Som du ser så uppstår här en paradox.
Detta är själva kärnan i resonemanget,
att vi i ordet “jag” har tryckt in föreställningar om människan vilka är motstridiga.
Av den anledningen uppstår paradoxen
och paradoxen är signalen till vårt intellekt
(på samma sätt som smärtsignalen till vårt nervsystem)
att föreställningarna som står bakom ordet “jag” inte är logiska.

För att illustrera,
om vi först tänker på jordens befolkning som sex miljarder mänskliga existenser istället för sex miljarder människor. Därefter tänker vi på bara en av dessa mänskliga existenser och på allt som existerar i denna, på alla plan. Den fysiska aspekten av existensen (kroppen), den andliga aspekten av existensen (själen), den ideologiska aspekten av existensen (intellektet), den fonetiska aspekten av existensen, den sociala aspekten av existensen, den visuella aspekten av existensen,
den sexuella aspekten av existensen,
den skapande aspekten av existensen,
den vardagliga aspekten av existensen
den hormonella aspekten av existensen (humör, temperament),
den logiska aspekten av existensen (det matematiska tänkandet),
den visionära delen av existensen,
den estetiska aspekten av existensen (smak, sinne, värdering)
och den gudomliga aspekten av existensen (kärlek, moral, känsloliv och förverkligande).

Dessa fjorton plan på vilka en människa existerar
är såvitt jag förmår tänka de mest fundamentala.
För varje plan på vilket människan existerar finns en kommunaktionskanal
mellan denne och alla andra människor i synnerhet och andra varelser i allmänhet
och allting annat i alltinghet.

Kommunikationskanalen för vårt intellekt är språket
kommunikationskanalen för vår fysiska kropp är beröring
kommunikationen från vår själ sker via energifältens vibrationer,
vilka brukar beskrivas som kärlek eller rädsla eller någon av de otaliga andra känslotillstånd som en människa kan uppleva (vilka dock alla i grund och botten enbart är olika variationer av kombinationer av kärlek och rädsla, i större eller mindre utsträckning)
för sociala band sker kommunikationen via möten
för logiken via överenskommelser
sexualiteten via sexualakten
horomonellt via doft, temperament
fonetiskt via ljud
visionärt via längtan
socialt via relationer
vardagligt via här och nu
skapande via konsten
estetiskt via förståelsen
gudomligt via förlåtelsen.

Det ödesdigra misstaget med det gängse användandet av ordet “jag” är att de föreställningar som konstruerat idén som sammanfogar föreställningen om “jag” med ljuden/symbolerna som i skriftspråk ser ut på följande sätt: jag
är föreställningar som kommer från en människas tolkning av sig själv i förhållande till sin existens som en slumpmässigt ihopklumpad enhet,
en materiell enhet där ingenting finns som inte går att förnimma med något av våra fem fysiska sinnen,
där alla kommunikationsformer utöver de materiella förklaras som “overkliga”.

Ordet “overklig” är kanske det mest sanningsförvridande ordet i universums historia.
Det finns ingen overklighet. Det existerar ingenting
överhuvudtaget
som inte existerar
som inte är verkligt
som är overkligt.

Idén om overklighet är ett av mänsklighetens största misstag
och vi skulle tjäna mycket på att ögonblickligen överge den.

Eftersom vi då tolkar det som att det enda verkliga sättet att kommunicera
det enda som faktiskt kan räknas som kommunikation
är det som sker via våra fysiska sinnesförnimmelser,
så klipper vi av de mest basala formerna för kommunikation,
de som varit där
som funnits i oss
som burit oss
i miljarder och miljarder år
som förde oss samman
och höll oss samman
långt innan tillräckligt med gaser hade gått samman
och ens bildat kärnan
till vad som sedan skulle bli planeten jorden
och långt
långt
innan
varelsen som kallade sig människa
lärde sig att kommunicera via tal, skrift, längtan och logik.

När vi delar oss själva
ser allt ut som en slump,
förvandlas allt till en klump.

När vi ser oss själva
som delar av något större,
som hela
som hela delar
av något större
så blir allt till ett.

Ordet “jag”
såsom det nu används
kommer från den uppdelade människan,
den klumpiga
slumpiga människan
som ser kaos
i perfektionen
och fara
i vaggan.

Så har människorna blivit
så har människorna lärt sig leva
tänka, känna
genom historien
och så har människorna tolkat sig själva
och denna tolkning är vad som har vilat
bakom ordet “jag”
i alla dessa år
alla dessa år som vi har gråtit.

Gråtit
över det som gått förlorat
som vi själva har valt att förlora
eftersom den enda trösten
i rädslans rike
är
irrationalitet
och den girighet
fientlighet
cynism och tomhet
som denna skapar.

Men som sagt, detta är inte hela människan. Detta är inte hela du. Detta är inte hela jag.
Detta är ett uppdelat jag. Detta är bara delar av jag.
“Jag” är bara delar av jag.

Hela jag,
är allt som finns här och nu och som jag kan ta på
och allt som finns här och nu som jag kan känna
förnimma
uppleva.

Detta är “hela jag”.
“Jag” är inte hela jag.
“Jag”
är den delen av mig som säger till mig själv att stirra in i solen
och blunda för månen.

Med detta som anledning vill och kommer jag därför hädanefter när jag i mitt skrivande vill teckna tecken som ska representera idén om hela jag och inte det uppdelade jag, vilket alltså är det som vi tror att vi i gängse språkbruk gör när vi säger “jag”, att istället för ordet “jag” använda mig av orden “min organism”.

Och när jag använder ordet “jag”,
så står dessa tre tecken för idén som min organisms intellekt har
att ordet “jag“, oavsett i vilken form det förmedlas,
aldrig kan representera mer av det som faktiskt är du
än det som kan förmedlas via språket,
kommunikationskanalen för din organisms intellekt.

Så! Nu till avsikten med den här texten,
vilket är att försöka förklara det snygga i en förenifiering.

Det inleds med att beskriva den fysiska aspekten av den mänskliga organismen.
Den har bland annat armar, ben, fingrar, fötter, tår, huvud, hals, och mycket mer.
Om min organisms kropp nu till exempel står på ett ben och försöker hålla balansen
och därefter lyfter på höger arm,
så sker inte denna rörelse utan att påverka resten av min organisms kropp.
För att bibehålla balansen måste den därför kompensera den förflyttning som den gjort med högerarmen
genom att på något sätt förändra viktfördelningen,
vilket sker genom ett skifte av kroppsposition.

Min organisms kropp lutar sig sedan bakåt
vilket i sin tur resulterar i att den återigen måste skifta kroppsposition
för att behålla balansen.

Med andra ord,
alla rörelser som våra organismers kroppar utför
är ömsesidigt påverkande och förändrande,
alltid.
Så fort våra organismer rör på en kroppsdel
påverkar det inte bara denna kroppsdel,
utan alla kroppsdelar.

Om vi nu färdas inåt,
så upptäcker vi inuti kroppen identiska processer och funktioner.

Om min organisms kropp till exempel håller ögonen öppna så får den vissa sinnesintryck,
sensationer,
som i dess hjärna ombildas till tolkningar
som är formade av
och formar
det som i språkbruk kallas “perception”.

Vilka dessa tolkningar blir
är helt avhängigt i vilket medvetande de har gjort sitt inträde.
En viss visuell företeelse,
eller vilken annan företeelse som helst,
kan hos en mänsklig organism ge upphov till en tolkning
som resulterar i exempelvis någon form av välgörande känsla,
och för en annan mänsklig organism kan den visuella företeelsen tolkas på ett sätt
som utlöser någon form av besvärande känsla.

Dessa välgörande eller besvärande känslor, vilka enkelt kan beskrivas som stillbildsfotografier
av det ständigt böljande hormonflödet,
påverkar därpå vilka signalsubstanser som i hjärnan utlöses,
vilka kommuniceras till nervsystemet,
vilket kommunicerar med muskler och organ,
vilka regisserar blodcirkulation och lymfsystem
immunförsvar och uppbyggnad
och så vidare
och så vidare
och så vidare ut till alla kroppsliga funktioner
och så vidare ut till alla funktioner
överhuvudtaget.

Föreställ nu att våra organismer inte hade hållit ögonen öppna. Då skulle denna process aldrig ha ägt rum. Istället skulle en annan, unik, process ha uppstått
och på ett sätt som aldrig förut skett
förändra
allt
som resultat av att vi istället blundade.

Alltså, Allt som sker med vår organisms kropp,
påverkar allt annat som finns i vår organisms kropp
och förlängt
allt annat som finns.

Det finns ingen del av våra organismers kroppar som inte hela tiden påverkar alla andra kroppsdelar och hela tiden påverkas av alla andra kroppsdelar.
Det finns ingen del av vår kropp som är isolerad.

Nu vidgas resonemanget och appliceras inte bara på våra organismers kroppar,
utan på våra organismer
i helhet
och dessas existenser.

Den mänskliga organismens existens‘ beståndsdelar är många.
Den innehåller ett medvetande (och allt som ryms däri), den innehåller en kropp (och allt som händer i och med den), den innehåller vänner (och allt som sker med dem), den innehåller i de flesta fall en bostad (och allt som finns i den), den innehåller pengar (och allt som vi gör och väljer att inte göra med dem), den innehåller arbete (och allt som detta innesluter), den innehåller tid (och allt som denna föder), den innehåller en familj, materiella ägodelar, mat, drömmar, bilder, ord, minnen, känslor, tankar.
Föreställ nu att den fysiska kropp med vilken våra organismer tidigare höll balansen på ett ben, ersätts av våra organismers existensers‘ beståndsdelar.
Högra armen ersätts av vännerna, vänster ben av pengarna, överkropp av medvetandet, tårna av kosten. fingrar av arbetet, och så vidare.
Om vi nu lyfter på höger arm (vännerna) så sker inte detta utan att påverka inte bara en, utan alla andra kroppsdelar,
(eller organismexistensdelar, för att vara analogin trogen).
Görs sedan en förflyttning av till exempel pengarna så påverkar även detta
alla andra delar av våra organismers existenser.

Denna process är konstant och oupphörlig.
Allt som min organism gör och allt som sker med den
påverkar ständigt och oupphörligt allt annat som sker i min organism
och förlängt,
påverkar ständigt och oupphörligt
allt
och påverkas ständigt och oupphörligt
av allt.

I föregående exempel stod analogin mellan våra organismers kroppar
och i ett större perspektiv
våra organismers existenser.
I nästa exempel blir perspektivet det motsatta.
Analogin står mellan våra organismers kroppar
och i ett mindre perspektiv
de celler som utgör våra organismer.
Som skapat dem
och ständigt återskapar dem
som är de närmsta skaparna
den mänskliga organismen kan kommunicera med.

Samma processer och funktioner pågår även där.
Av alla biljoner celler som byggt och ständigt bygger din organism
finns det inte en enda som är isolerad,
som arbetar ensam.
Var och en av dem fyller sin egen, unika funktion
men det arbete som var och en av dem utför
står hela tiden i relation till det arbete som alla andra celler utför.

Ständigt
och oupphörligt
och ofrånkomligt
påverkar de och påverkas av varandra
samverkar med varandra
samarbetar med varandra
med det gemensamma målet att få den organism vilken de har byggt och hela tiden bygger
att fungera så bra som bara möjligt
och därmed göra den existens
som organismen blivit given
så bra som bara möjligt.

Nu växlas tillbaka till ett större perspektiv.
Vi sträcker oss vidare från en enskild organism
till en större organism,
kallad mänskligheten.

Ordet “mänskligheten”
är även det väldigt missvisande.
Idén på vilken ordet vilar
härrör från en tolkning av alla levande mänskliga organismer tillsammans
som alla levande mänskliga organismer fast i singularis.
I ordet “mänskligheten” syns ingen skapande process.
I ordet “mänskligheten” finns ingen känsla av någonting nytt, någonting som inte är mänskligt, som är en ny kreation.
Men det är precis detta som alla levande mänskliga organismer tillsammans faktiskt är.
En skapelse.

Så självklart som det är att en människa är resultatet av biljoner samarbetande celler
och därför är att betrakta som en annan slags organism än den enskilde cellen,
lika självklart borde det bli
att mänskligheten är resultatet av miljarder samarbetande mänskliga organismer
och därför är att betrakta som en annan form av organism än den mänskliga organismen.

En skapelse
skapad av de mänskliga organismerna
vilka skapats av cellerna
vilka skapats av ämnena
vilka skapats av väte
och helium
vilka skapats av tid
vilken skapats av rum
vilken skapats av det längst in, kärleken.

I min organisms ögon vore det därför en klok idé att avveckla ordet “mänsklighet”
och ersätta det med orden “de mänskliga organismernas skapelse”
vilket enligt min organisms intellekt skulle stå i bättre överensstämmelse med den faktiska beskaffenheten
av det som alla mänskliga organismer tillsammans skapar och utgör.

För att återgå till analogin så ersätts nu den mänskliga organismens kropp med de mänskliga organismernas skapelse. Kroppen blir kollektivet och kroppsdelarna blir de mänskliga organismerna som kollektivet består av.

Det största kollektivet av mänskliga organismer är alltså de mänskliga organismernas skapelse, vilket är alla levande mänskliga organismer tillsammans.
Inrymt i detta finns andra, mindre kollektiva kreationer (sociala konstellationer)
i form av familj
vänskapskrets
fotbollslag
kärleksrelation
skolklass
samhälle
och så vidare.

I följande exempel används en liten social konstellation (fem mänskliga organismer) som består av min egen organism och dennes två närmaste vänner, vilka heter Ali och Baba,
samt Alis och Babas två närmaste vänner, vilka heter Sam och Son.
Föreställ att min organism är höger arm. Ali är vänster ben. Baba är överkroppen.
Sam är tårna på vänster fot och Son är höger fot.
Om min organism (höger arm) lyfts så påverkar det oundvikligen alla andra mänskliga organismer i den sociala konstellation som min organism tillsammans med alla andra mänskliga organismer i konstellationen utgör.
Om Ali förflyttar sig så har denna rörelse per automatik
en ömsesidigt förändrande och påverkande effekt på alla andra.
Samma sak gäller för Baba,
och givetvis även för Sam och Son.

Denna process är konstant och oupphörlig.
Allt som min organism gör och allt som sker med min organism
påverkar ständigt och oupphörligt alla andra mänskliga organismer i de sociala konstellationer i vilka jag ingår
och förlängt,
påverkar ständigt och oupphörligt
alla andra mänskliga organismer
överhuvudtaget
eftersom vi alla tillsammans utgör
och hela tiden skapar
den största mänskligt sociala konstellationen av dem alla,
det som tidigare kallades “mänskligheten”
men som enligt min organisms intellekt
bättre förstås med orden “de mänskliga organismernas skapelse”
och ännu mer förlängt,
påverkar ständigt och oupphörligt
alla andra organismer
överhuvudtaget
eftersom vi alla tillsammans utgör
och hela tiden skapar
den största varelsigt sociala konstellationen av dem alla
vilket åtminstone inte min organisms intellekt kan hitta något ord för,
men som här föreslås kallas “de levande organismernas skapelse”
och ännu mer förlängt
påverkar ständigt och oupphörligt
allt
och påverkas ständigt och oupphörligt
av allt.

Nu tros det i min organisms intellekt att steget inte är långt till att dra slutsatsen att
ingen företeelse
är isolerad.

Allt och alla
ingår i ett konstant och oupphörligt skeende av förändring,
kallat existensen.

Allt
ingår i detta skeende.

Din organism
Min
Blomman
Vinden
Flugan
Elefanten
Maneten
Bordet
Kometen
Solsystemet
Energin
Cellen
Galaxen
Strängen
Vågen
Fältet
Universum
och allt bortom.

Allt förändrar,
allt förändras.

Allt förenar,
allt är förenat.

Allt är i förening,
allt är en förening.

Vare sig våra organismer vill eller inte vill,
vare sig vi är medvetna om det eller inte,
så kan de
aldrig någonsin välja att inte delta i detta konstanta och oupphörliga skeende,
oavsett om vår fysiska kropp är vid liv eller inte.

Alla tankar och önskningar om att bryta sig loss
att gå själv
att inte låta sig påverkas
att inte försöka förändra
kan härledas
till en isolationistisk tolkning av universums beskaffenhet
vilket min organisms intellekt anser vara irrationellt.

När våra organismer idag betraktar planeten och de som bebor den
så uppfattas saker och ting av många som sämre än de borde,
både på ett individuellt och kollektivt plan

Precis som cellerna som skapat och skapar din organism
så har våra organismer skapat och skapar en större förening.

Vi är här
för att förena.
För att förenas.

Men just nu
lever vi i ett system
som säger att vi är här på denna planet
själva,
som säger att “jag”
är viktigare än “du”,
som säger att det bästa sättet att förstå något
är att stycka upp objektet i fråga i delar
och studera varje del för sig
isolerad
borttagen från helheten
och när man sedan studerat färdigt varje del för sig
så kan man förstå objektet i fråga
tack vare summan av analyserna från varje isolerad del,
som säger att det där borta har ingenting att göra med det som är här
medan det där borta i själva verket har allt att göra med det som är här,
som säger att jag inte har någonting att göra med dig
medan jag i själva verket har allt
att göra med dig,
som säger att det smartaste du kan göra
är att hålla dina kunskaper för dig själv,
som säger att det som du har skapat är ditt
och ingen annans
istället för att säga att
allt som skapas
skapas av alla,
som säger att antingen är en handling altruistisk
eller så är den egoistisk
istället för att säga att dessa två ord
egentligen borde vara ett,
som säger att arbetet för förenande
är att offra sig
istället för att säga att känslan av offer bara finns där
eftersom det nuvarande förenandet
har korrumperats
kidnappats
av irrationalister
som talar likt ett lamm
och handlar som en ulv,
som tar och låtsas ge
men fortsätter att ta mer,
som säger att var och en
ska göra allting själv
eftersom var och en
i grund och botten är själv
istället för att säga att var och en
kan bli var och två
och var och tre
var och fyra
och var och fler
och när det blir fler
så blir fler ett
och ett från fler
är starkare
än en från själv.

Det svåra är inte att förändra världen.
Det är att vandra
med förståelsen
att varje steg man tar
förändrar den.

Eller vad tycker ni?

Läs mer:

Writers of the Universe - the power of the pen

I paint but I paint with words - four flying poems

Logicality - linguistically dissecting the notion of truth

Gå tillbaka: Word M World