english
svenska

En dåres avskedstal
svensk konformitet och auktoritetskärlek

av Mikis Mazarakis

Kära vänner och nära närstående,

Säkerligen har det inte undgått de flesta av er att jag, och min dotter på deltid, sedan en tid tillbaka inte bor i Sverige. Eftersom jag inte träffar er alla på en regelbunden basis så är det möjligt att ni inte till fullo har fått förklarat för er anledningen till detta beslut. I det fallet att ni faktiskt skulle vara intresserade av att få ta del av detta, så ämnar jag härmed berätta den sanna orsaken till min egen massutvandring. Jag anser mig inte längre vara en tillräckligt hedersam medborgare för att bo i detta land. Jag är inte Sverige värdig - för att uttrycka det mer koncist, mer slagkraftigt.

De fundament på vilka denna stolta nation vilar har under det gångna året för mig uppenbarat sig som så vackra, så sanna, så nära perfektion att jag nästan upplever dem som vore de skrivna av skaparens egen hand. Eller för att vara helt korrekt så handlar det egentligen inte särskilt mycket om landet Sverige, utan snarare om den ideologiska uppfattning om människans, livets och världens beskaffenhet kring vilka det samhälleliga system är uppbyggt som landet Sverige har valt att anamma - och anammar nästintill perfektion. Det är denna ideologi, dessa rena, rationella, evigt sanna tolkningar av människan, livet och världen, vilka detta system representerar, som jag faktiskt först på sistone verkligen har lärt mig att betrakta med beundran, med hängivelse, med en bottenlös förundran över den skimrande och fullkomligt trollbindande skönhet, på vilken de bär.

Dessa inikter har gett upphov till en så till den graden dramatisk flodvåg av skamkänslor för att jag tidigare betvivlade sanningshalten i denna ideologi och den innerliga godheten i detta system, att jag inte längre förmår se mig själv i spegeln utan att behovet av en självpåtvingad landsförvisning gör sig påmind längst ner i djupet av min sargade själ. Inte bara var jag en tvivlare, jag hade till och med mage att ifrågasätta om det som vi får lära oss faktiskt är sanningen och om det samhälle som vi bygger upp, och i vilket vi låter våra kära barn växa upp, faktiskt är så godhjärtat som det utger sig för att vara.

Jag nästan skäms intill tårar att jag så ihärdigt ifrågasatte allt detta. Jag bär nu på denna skam som vore den ett berg på mina axlar. Mina ansträngningar att aldrig acceptera ett påstående för sant enbart av den anledningen att det har fällts av någon som påstår sig besitta sanningen indikerar ju tydligt att jag förmodligen led av någon form av allvarlig förvirring. Men nu har jag blivit befriad från detta tillstånd. Till er som har hjälpt mig att bli upplyst om systemets storhet, nationens stolthet, ifrågasättandets destruktivitet, vill jag bara säga tack. Tack så mycket. Tack för att ni har lett in mig på den rätta vägen. Till er som vägrar inse systemets storhet, nationens stolthet, ifrågasättandets destruktivitet, vill jag bara säga sluta. Sluta upp med ert nonsens. Sluta förneka dessa eviga sanningar. Sluta trotsa auktoriteter. Sluta argumentera, sluta diskutera, sluta ifrågasätta lagar, regler, teorier, och framför allt, sluta upp med att ifrågasätta fakta.

Denna nation kommer aldrig att uppnå sin potentiella storslagenhet så länge det finns tendenser hos dess invånare - oavsett hur få dessa är - att helt på eget bevåg söka finna de mest grundläggande orsakerna till varför världen fungerar så som den fungerar, och i vems eller vilkas intresse den fungerar så som den fungerar. Sverige kommer aldrig att bli en enad nation, i dess sanna bemärkelse, om ni som sysslar med detta kätteri inte kan lära er att bara släppa på frågorna, helt enkelt. Lär er liksom att säga, “Ja, saker och ting är väl som dom är eftersom dom bara är så.” Eller när era barn frågar svåra frågor, “Ja, saker och ting är väl såhär eftersom de som styr landet och de som har långa utbildningar och de som jobbar med det här och de som har förmågan att konstruera väldigt avancerade språkliga satser och de som har respektingivande positioner och de som har befogenhet att fatta beslut som kan omkullkasta en människas liv utan att någonsin behöva lära känna denna människa, dessa personer säger att det är såhär som det fungerar, så därför borde det ju vara så, förstår du inte det?”

Vägen till befrielse är enkel. Så snart ni intar det ovan beskrivna förhållningssättet till er omvärld, så kommer ni se att allt bara blir enklare. Då kommer ni inte längre behöva få ilskna blickar riktade mot er. Då kommer ni inte längre behöva riskera att bli utstötta. Då kommer ni inte längre känna er missanpassade i sociala sammanhang. Då kommer ni att bli omtyckta, ni kommer få klappar i ryggen, ni kommer bli accepterade. För första gången kommer ni kanske få uppleva den obeskrivliga njutningen av att vara i harmoni med er omgivning istället för att stå i konflikt med den. Och rätta mig om jag har fel, men är det inte harmoni som vi alla strävar efter?

För att ta ett exempel ur mitt eget liv så har jag nyligen skrivit under ett härligt formulerat avtal som talar om för mig precis hur många dagar jag ska få umgås med min dotter varje månad. Jag måste bara få beskriva hur skönt det känns att jag till slut släppte min skepticism gentemot lagligt bindande avtal och samhällets outsinliga refererande till lagboken och alla dess rättigheter och skyldigheter som det ultimata medlet för konfliktlösning. Det är först nyligen som jag insåg att denna typ av avtal faktiskt fungerar väldigt bra, otroligt bra till och med, ungefär som att ge sina illa fungerande relationer en kommunikativ mirakelkur. Tidigare bar jag nämligen på den här tokiga idén om att en rationell och argumentativ dialog skulle vara en bättre metod för att överbrygga meningsskiljaktigheter. Dessutom trodde jag, vilket om möjligt var ännu tokigare, att det kan vara klokt att förhålla sig ifrågasättande till rättsväsendet och dess representanter, i synnerhet när det beslut vilket de har som uppgift att fatta handlar om en människa som de aldrig någonsin har träffat och aldrig någonsin kommer att behöva träffa.

Jag trodde liksom att det skulle vara intressant att få veta exakt vad det är som dessa jurister syftar på när de säger att det faktiskt är de som i slutändan vet vad som är bäst för barnet, och inte dess föräldrar . Till slut bankades det dock lite förstånd i mig, varpå jag övergav de underliggande teorierna som gör att funderingar liknande denna kan uppstå i ens medvetande. Jag insåg då absurditeten i mina ambitioner. Jag förstod irrationaliteten i att ifrågasätta det rättsväsende vars grundvalar är de ytterst genomtänkta grundlagar som enligt Sveriges riksdags egen formulering faktiskt är skapade i syfte att skydda vår demokrati, tack vare att de innehåller reglerna för Sveriges statsskick och med hjälp av dessa ska diktera samhällets spelregler.

Tidigare såg jag till exempel inte den glasklara logiken i att den äldsta av våra grundlagar säger att det som i väldigt mångas mening är det mest ärofyllda av vårt rikes alla ämbeten bara skunna ärvas inom en och samma familj, för alltid, samtidigt som alla andra lagar i lagboken ska följa idén om alla människors lika värde och rättigheter. Jag tyckte även att det var lite konstigt att det i denna äldsta av våra ädla grundlagar hade fastslagits att både kungen och drottningen var tvungna att bekänna sig till den rena evangeliska läran för att få behålla sitt ämbete, samtidigt som alla andra lagar, vilka våra jurister, våra rättvisans riddare, ska arbeta efter, talar om alla människors rätt till åsikts- och religionsfrihet.

Dessutom fann jag det lite märkligt att denna grundlag, som har lyckats stå orörd i snart två hundra år, säger att våra kära prinsar och prinsessor bara får gifta sig med vem de vill, så länge denna blir godkänd av vår fullständigt, fullkomligt, helt demokratiskt valda regering, och samtidigt ska resten av lagboken - åtminstone om jag har förstått det hela rätt - fungera som ett försvar för bland annat de människor som av sin familj, av sin släkt, av sitt samhälle inte blir tillåtna att älska och få leva med den människa som de älskar och vill leva med.

När jag tidigare studerade dessa lagar så tyckte jag mig förnimma en viss brist på logik. Men nuförtiden så sker inte detta, och anledningen är enkel - jag studerar inte längre lagarna. Varför skulle jag göra det, eller någon annan för den delen? Dessa lagar finns till för att skydda demokratin. Och demokratin finns ju till för mitt eget bästa. För folkets bästa. För allas bästa. För min dotters bästa. Så varför ifrågasätta dem? Nu är jag bara tacksam för att ha blivit av med illusionen om att några av våra lagar kanske går att förbättra. Tack till alla er som har fått mig att förstå det fruktbara i att, istället för att studera och undersöka, bara säga, “Tack. Tack för att vi inte har samma lagbok som i Mocambique. Tänk hur mycket sämre vi skulle ha haft det om vi hade haft deras lagar istället för våra. Tack. Tack Sverige för ditt oklanderliga rättsväsende och den rättvisa som det dagligen skipar.

På liknande sätt var jag tidigare så till den graden förvirrad att jag faktiskt trodde det var klokt att även förhålla sig ifrågasättande till den svenska psykiatrin, vars idéer om vägen till välbefinnande för oss människor bidrar till att sätta standarden för vår lagstiftning och därmed även vår samhällsuppbyggnad. Jag skäms nu när jag berättar det, men tidigare tvivlade jag på att dessa psykiatriker faktiskt visste vad som verkligen gjorde människan lycklig och vad som gjorde henne olycklig, till den höga graden som de påstod sig göra.

Givetvis var dessa tvivel helt grundlösa. Ett av de otaliga intellektuella snedsteg som jag gjorde var att till exempel försöka påvisa absurditeten i det psykiatriska etablissemangets bergfasta övertygelse om sin roll som samhällets portal till välbefinnande, genom att hänvisa till arbetsmetoder som exempelvis lobotomin. Fram till för bara fyrtio år sedan gjordes det inom psykiatrin flitigt bruk av denna kirugiska metod för att råda bot på symtom som ångest och andra “ohälsosamma tankar”. Metoden gick ut på att lyfta upp ögonlocken på patienten, stöta in ett ismejselliknande instrument över ögongloben och sedan tryckte man in detta rakt in i hjärnan i vilken man därefter vispade runt mejseln i området kring pannloben för att nervtrådar skulle skäras av. När detta var gjort drog man ut mejseln och operationen var slutförd.

Lobotomins främste förespråkare medgav att metoden förstörde personligheten, men hävdade samtidigt att man för att bli fri från ångest “… måste offra vissa av sina dygder, den drivande kraften, den kreativa själen.” Det dröjde inte länge innan den svenska psykiatrin och dess öppensinnade utövare tog till sig dessa banbrytande idéer och satte dem i bruk, övertygade om att denna metod effektivt kunde se till att “överjaget”, som var beläget i de främre loberna, inte skulle få så stort inflytande över resten av hjärnan och att patienten på så skulle befrias från sin ångest och skuld. Hos psykiatrin var det nämligen för bara några decennier sedan en gängse uppfattning att det mänskliga samvetet var en sjukdom, och lyckligtvis var det många som helt blint litade på dem, utan att slösa sin tid på förströelser som till exempel ifrågasättande. Det lobotomiska ingreppet utfördes i Sverige på drygt 4500 lyckosamma medborgare (varav drygt en sjättedel avled som direkt följd av operationen), överträffat av bara USA och England. En liten parentes är även att lobotomins grundare tilldelades vårt fantastiska nobelpris år 1949.

Utöver detta så har vår svenska psykiatri många andra siffror att stoltsera med, däribland det faktum att vi faktiskt ligger så högt upp som på andra plats (silver!) bland länder som systematiskt har steriliserat personer med avvikande beteende. Tyvärr lyckades vi inte rå på Nazityskland som i detta sammanhang fick kliva upp på guldpallen, men å andra sidan är detta kanske lite för mycket begärt. Det är egentligen först nu som jag inser vilken knäppgök som jag hela tiden har varit, när jag har försökt argumentera för att att man alltid ska utreda vilka rationella, vetenskapliga och ideologiska grunder som de som påstår sig besitta sanningen om vägen till mänskligt välbefinnande använder sig av när de gör sina antaganden och fäller sina påståenden - och med dessa har makten att tvinga oss, det intet ont anande fotfolket, att rätta oss efter dem.

Dessvärre använder vi inte längre lobotomin i Sverige - eller, jo förresten, det gör vi faktiskt, tack och lov. Som enda land i Norden har vi fortfarande inte helt och hållet uteslutit metoden från vedertagen psykiatrisk praxis. Numera har den också mer smickrande namn än tidigare, t ex “Capsulotomi” och “Cingulotomi”, vilket är namn som i min ödmjuka mening på ett mer tillfredsställande sätt än tidigare förmedlar humaniteten i metoden.

Givetvis befinner sig även psykiatrin i förändring och det råder väl inga tvivel om att den utvecklas mot det bättre. Det är väl inte många som inte har fått kännedom om att psykiatrin nu har lärt sig använda en, om möjligt, ännu mer effektiv metod för att råda bot på ångest och nästan all annan psykisk ohälsa. Forskningen har nått sådana oanade höjder att man faktiskt kan bevisa att man i laboratorium kan framställa kemiska sammansättningar som blir till läkemedel vilka kan befria människan från i stort sett alla besvärliga psykiatriska tillstånd. Lyckligtvis har vi även ett hälsomedvetet massmedialt klimat, vars aktörer för en obeveklig kamp för att förmedla sanningen och aldrig låta sig köpas av stora företag med lika stora ekonomiska intressen, och som nästan dagligen berättar för oss om dessa nya piller som inom loppet av några dagar kan råda bot på din oro och ångest - och det hela är givetvis, som alltid, vetenskapligt bevisat.

Dessa revolutionerande piller, har jag nu förstått, är möjligen en av vetenskapens största framgångssagor och mest värdefulla kronjuveler. Jag var tidigare så desillusionerad att jag vandrade omkring på denna jord med antagandet att vårt välbefinnande var direkt avhängigt vårt samhälle, vår omgivning, vår livsstil, vår världsbild, vårt sätt att tolka omvärlden och samspela med den och vårt sätt att tolka vår inre värld och samspela med den, men ack så fel jag hade. Hur många timmar har jag inte slösat bort på att försöka förbättra och förfina dessa förmågor i förhoppningen om att det skulle leda till mer välmående, när jag istället bara hade kunnat gå till närmaste apotek och köpa en burk psykofarmaka och knapra på dessa piller i några veckor och på detta sätt nå ett bättre resultat än med mina egna förlegade metoder.

Tänk hur mycket tid och energi jag hade kunnat spara om jag bara hade insett detta tidigare i mitt liv. Då hade jag kanske vid det här laget ha hunnit spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa den där plasmateven som jag fortfarande drömmer om. Men nu har jag blivit ledd in på det rätta spåret och för detta är jag oändligt tacksam. Jag är tacksam för att jag nu har förstått att det är detta systems psykiatriska etablissement som vet hur jag ska bli lycklig. Jag är tacksam för att jag nu har förstått att det är denna psykiatri som jag ska vända mig till när jag behöver fatta beslut rörande min dotter och hennes framtid. Det är genom att sluta upp med att ifrågasätta dessa välmenande sanningssägare som både jag och min dotter kommer bli lyckliga. Härmed vill jag rikta ett stort tack till er alla vars ihärdiga försök har lyckats omvända mig från skepticismens bedrägliga gyttja till acceptansens blida välsignelse.

För att vara helt rättvis så är det ju inte bara rättsväsendet och psykiatrin som jag vill tacka. Jag skulle vilja ta det hela ett steg längre och ge inget mindre än en stående ovation till alla kärleksfulla institutioner, myndigheter, auktoriteter som utgör kärnan i detta vårt ärorika samhälle. Utan de principer som ni så troget både följer, förmedlar och ingjuter i oss alla skulle förfallet säkerligen vara nära för denna nation, vars rättvisa, frihet och anrika tradition jag ska ägna resten av mitt liv åt att impregnera i min plågade själs dystra kittel.

Jag skulle vilja tacka all media som förklarar för mig vad det är som verkligen pågår ute i världen. Tack för att ni berättade att en invasion av Irak skulle göra världen till en tryggare plats. Tack för att ni berättar att källan till världens ondska är belägen någonstans där nere i Mellanöstern. Tack för att ni berättar att krig utkämpas mellan de som avskyr frihet och de som älskar frihet. Tack för att ni berättar att krig utkämpas mellan de som hävdar att det här är gud och de som hävdar att det där inte alls är gud. Om det inte vore för er oberoende och sanningssökande rapportering så hade jag varit helt okunnig om dessa fakta. Tidigare trodde jag nämligen att det var pengar och makt som var den verkliga orsaken till alla krig, och ja, som ni säkert också förstår, så kan jag ju inte ha varit helt frisk i bollen när det var detta som jag trodde.

Tack även till alla ni mediemoguler som gör folket en tjänst genom att dominera alla former av masskommunikation. Tack för det system som tillåter att ni slår ut alla alternativa tolkningsmöjligheter av världen och orsakerna till det som pågår i den. Alla dessa alternativ skapar ju inte annat än förvirring. Jag trodde tidigare att de många alternativa tolkningarna skulle kunna bidra till en mer nyanserad uppfattning om problemens komplexitet, vilket skulle kunna öka sannolikheten att faktiskt kunna lösa dem, men tack och lov har jag nu lämnat denna förvridna ståndpunkt bakom mig. Ju färre alternativ, desto bättre, anser jag nu. Det bästa vore nog om det bara var en enda familj som hade makten över all rapportering från och till hela världen. I det fallet skulle ju allting sannerligen te sig solklart, glasklart, underbart.

Tack även till poliskåren som skyddar detta förtrycksfria samhälle från samhällets förtryckta. Tack för att ni slår på dem som hela livet har blivit slagna. Tack för att ni beskyddar det system som tillåter att ett förhållandevis ytterst litet antal personer besitter all verklig makt och trycker ner de som inte har någonting annat än illusionen om att alla människor faktiskt har lika mycket makt, detta är ju faktiskt en demokrati. Utan era befogenheter att med lagen på er sida kunna slå, skjuta, misshandla och frihetsberöva så skulle denna stadiga samhällskonstruktion kunna rubbas, vilket ju vore förödande.

Tack även till den svenska militären för att ni har lyckats bli världens nionde största vapenexportör. Tack för att ni bland annat säljer gevär till diktaturregimerna i Burma och Kambodja och tack för att ni bland annat säljer lasersikten till ockupationsmakterna i deras angreppskrig mot Irak. Tack för att ni hjälper USA och Storbritanien, sanningens och godhetens företrädare, att med militära medel utrota världens ondska. När min dotter blir stor kommer jag med stolthet berätta för henne att mitt modersland, mitt land Sveriges krigspolitik, faktiskt var en starkt bidragande faktor till att världen blev så vacker och fridfull som vi alla hoppades på när beslutet fattades av världens supermakthavare att invadera ytterligare ett land i sina ambitioner att behålla världsdominansen. Och tack till alla ni som ideligen påpekade för mig hur besvärlig jag var när jag alltid skulle ifrågasätta allting. Utan er hade jag fortfarande flängt runt med ovidkommande kritik, som det att spridandet av uppfattningen om Sveriges patenterade neutralitet är ett trolleritrick av en sådan rang att det skulle få Houdinis uppbrytanden att blekna i jämförelse.

Tack även till skolväsendet som verkligen gör sitt yttersta för att stimulera våra barns nyfikenhet, kunskapstörst och lust att lära. Tack för att ni ser till att majoriteten av våra barn i tolv års tid faktiskt allra oftast går till skolan med ett stort leende på läpparna och går ut skolan med en känsla av att det nog inte hade varit möjligt att spendera de senaste tolv åren av sina liv på ett mer konstruktivt, lärorikt och utvecklande sätt. Tack för att ni, till skillnad från skolan i så många andra länder, inte använder er av begreppet utbildning som svepskäl för att få dessa små mirakel att tro att meningen med livet är att producera för systemet, att leva för systemet, att vara tacksam mot systemet och till varje pris försvara systemet, och därigenom själva förvandlas till en slags produkter som köps och säljs på en hänsynslös och kränkande arbetsmarknad. Således, tack till det svenska skolväsendet för att ni så insiktsfullt har förkastat allt detta och istället verkligen ger järnet för att hjälpa alla barn till att bli så friska, starka, glada, harmoniska och intelligenta som bara möjligt. Tack för att ni ser alla barn, inte bara de med priviligierade levnadsförhållanden. Tack för att ni verkligen har listat ut hur man går tillväga för att stötta, inspirera och upplysa. Jag kommer inte bära på minsta lilla farhåga när jag om några år kommer vara tvungen att överlämna min dotter i era händer. Tack. Det finns inte något annat sätt på vilket ni bättre skulle kunna förvalta medborgarnas förtroende.

Tack för att detta system skapar ett offentligt rum där de som sjunger vackrast är de som tillåts sjunga och de som sjunger falskast är de som får täppa igen truten för att vi alla ska skyddas från risken att få ont i öronen. Till exempel, att alla dessa grafittimålare fortfarande inte har förstått att de är fullständigt tondöva är väl egentligen bara ett tecken på att de inte bara är ligister, utan även iqbefriade sådana. Allt det där snacket om att det offentliga rummet ska tillhöra alla, att deras sprayburkar skulle fungera som verktyg för personligt uttryck i ett samhälle där detta uttryck nästan är utrotningshotat, att någonting kan vara konst fastän det inte är till salu, fastän det inte är lagligt, allt det där snacket är ju bara rappakalja och bubbelgoja och dessutom är ju alla de där gälla, färgglada målningarna alldeles bedrövligt fula - det finns ju faktiskt ingen asom helt ärligt skulle kunna hävda motsatsen. Det var en tid för länge sedan då jag stod på deras sida, men om du frågar mig idag, så tycker jag att de allihopa borde hamna bakom lås och bom på en gång, med omedelbar verkan, bums fillibaba. Jag tycker vi ska fortsätta att ge bara dem som begåvats med absolut gehör, med miljoner och miljarder på bankkontot, tillgång till det offentliga rummet. Deras arior om hudkrämer, modemagasin, mjällschampo, mikrovågsugnar, amerikafilmer, amerikamusik, amerikaartister, amerikamänniskor, vackra människor, smala människor, lyckliga människor, och vägen för oss till att bli lika vackra som dessa vackra människor, smala som smalmänniskor, lyckliga som blänkandevitatänderleendelyckliga människor, alla dessa budskap är verkligen som godis för både öga, intellekt och själ.

Tack för att detta system ständigt överträffar sig självt i att skruva upp tempot på allt, ingenting undantaget, vilket har bidragit till att skapa denna befriande tidsanda präglad av förkortningar, förenklingar, notiser, slogans, saftiga rubriker, topplistor, betygsystem - allt för att vi ska slippa slösa energi på nyanserade resonemang och vidsträckta tankegångar. Om det inte vore för detta tempo så kanske vi fortfarande inte skulle ha förstått innebörden i devisen om att allt som bär på något sanningsvärde (eller var det underhållningsvärde? Jag minns inte riktigt, men det spelar nog ingen roll…) ska kunna formuleras med en enda mening. Helst ska denna mening även vara kort. Slagkraftig. Rakt på sak. Inga krumbukter. Inga konstigheter. Typ fyra eller fem ord. Max. Och så kan det vara väldigt effektivt om man liksom lägger någon typ av ljudeffekt i bakgrunden, typ, KABAAM!, eller något med likartad dramaturgisk effekt. Vore det inte för detta tempo skulle vi kanske förvränga våra intellekt med djuplodad nyhetsrapportering, källkritiskt informationssökande, diskussionsbaserad konfliktlösning, argumentationsuppbyggande kommunikation och - hemska tanke - skrivande av personliga brev på över trettio tusen tecken och läsning av personliga brev på över trettio tusen tecken. Tack för att detta system inte tillåter oss att drunkna i reflektionens och eftertankens träsk.

Tack även till detta system för att dess klanderfria arbetsmarknad verkligen får alla de som lägger ner nästan hälften av sina vakna timmar och två tredjedelar av sina levnadsår åt arbetet, att känna sig sedda, uppskattade, värdefulla. Tack för att detta system får de flesta av oss att ägna större delen av vår tid åt att antingen slita för pengar, drömma om pengar, oroa oss för bristen på pengar, slösa pengar, köpa pengar, sälja pengar. Betänk bedrövelsen vid det skräckinjagande scenariot att vi skulle få tillräckligt med tid och kraft över att bara en timme mer om dagen kunna reflektera över triviala frågeställningar såsom “Vem är jag”, “Hur mår jag?”, “Kan jag må bättre?”, “Kan jag hjälpa mina nära och kära till att må bättre?”, “Varför ser världen ut som den gör?”, “Stämmer verkligen allt som jag får se och höra i media och i min omgivning?”, “Är det verkligen jag som styr mitt liv?”, “Varför känns det som att samhället behandlar mig som en maskin och inte som det mirakel som jag faktiskt är?”, “Är detta sätt att leva verkligen det bästa för mig?”, “Är detta system och denna ideologi verkligen det som jag vill att min dotter ska växa upp med?”, “Finns det möjligen något annat sätt att leva som kanske skulle kunna förbättra förutsättningarna för min dotter att kunna bli en mer harmonisk och välmående människa?”

Tack till er alla som har vägrat sluta påpeka för mig att alla dessa frågor, och alla försök att besvara dem, inte kommer leda till något annat än mitt eget fördärv. Nu har jag till slut kommit till insikt om hur mycket bättre man mår när man liksom bara slappnar av. När man gör som laxarna liksom, bara följer strömmen liksom, bara hänger med, utan att känna efter så mycket, utan att tänka efter så mycket, bara litar på att ens öde vilar i goda händer, i detta samhällssystems händer.

Det känns som att jag skulle kunna fortsätta ösa lovord över detta samhälle, detta system, i all evighet, men risken föreligger att jag då skulle ta mig själv bort från den ursprungliga avsikten med detta brev. Nu ska jag därför återknyta till det som jag skrev i början av detta brev, nämligen min kolossala skam över att jag i så många års tid har kritiserat och ifrågasatt detta samhälle, detta system. Det är av denna anledning som jag väljer att inte längre bo här. Det här landet är helt enkelt för bra för mig. Av alla ovan beskrivna skäl skulle det bara kännas märkligt om jag fick gå omkring på Sveriges gator, om jag fick åtnjuta allt det vackra som här finns att åtnjuta, om jag fick skörda frukterna av det samhälle i vilket jag aldrig själv har sått några godartade frön. Därför flyr jag. Därför är jag även oerhört tacksam att jag utan några påtryckningar som helst har valt att teckna detta gyllene avtal som anger precis det antal dagar som jag varje månad får umgås med min dotter. Jag lovar att aldrig korrumpera henne med samma galna idéer som så länge har korrumperat mig. För henne ska jag predika allt det som detta system i hela mitt liv har predikat för mig och som jag inte har lyssnat till förrän nu. Ni behöver inte oroa er, på detta har ni mitt hedersord.

Om jag någon dag kan förlåta mig, om ni någon dag kan förlåta mig, om Sverige någon dag kan förlåta mig, så kommer jag möjligen att överväga möjligheten att kanske komma tillbaka till detta heliga land, om än bara för några dagar, eller kanske bara några timmar till och med. Att åter bo här känns otänkbart. Ingen bikt i världen skulle kunna sudda bort denna kardinalsynd som jag är skyldig till - att alltid ifrågasätta allting, att alltid söka en rationell grund till de tankar och teorier som jag är förväntad att blint efterfölja, att aldrig tro på någon bara för att denne säger sig representera en idéstruktur som samma person påstår är baserad på sanningen.

Allt detta ifrågasättande, inser jag nu, har gjort människor omkring mig upprörda, har gett upphov till konflikter, har rubbat harmonin, och nu ber jag om ursäkt. Från och med nu ska jag sluta. Från och med nu slipper detta land mig. Och för att inleda min strävan efter gottgörelse ska jag nu bjuda er på en liten hemlighet för att ni lättare ska kunna identifiera de personer som fungerar på det sätt som jag tidigare fungerade - personer som är mot oss, istället för med oss. Det kan ju nämligen vara svårt att verkligen veta när man har att göra med en person som vill stjälpa ett system och ersätta det med ett annat, bättre, istället för att bygga upp det som vi redan har som inte går att bygga upp. Jag, som tidigare har varit en sådan person, ska nu dela med mig av en teori kring detta.

Om det som en person gör eller säger på något sätt gör dig lite upprörd, lite förbannad, lite obekväm till och med, så har du med stor sannolikhet att göra med någon som motarbetar detta system, denna ideologi, din ideologi, någon som vi till varje pris ska undhålla en plats i vårt civiliserade samhälle. Ofta kan du kanske inte sätta fingret på vad det är i denna persons ord eller beteende som faktiskt gör dig upprörd, lite förbannad, lite obekväm, men det behöver du heller inte göra. Det är slöseri med tid av dig att försöka förstå orsaken till detta eftersom de känslor som väckts till liv inom dig är betydligt mer pålitliga än någon form av rationellt argument.

Nu pratar jag dock inte om något så vanligt förekommande som nya tankar eller idéer. Det är helt i sin ordning om ni tar till er en ny idé, om ni ändrar åsikt, om ni inte håller med alla i er omgivning, så länge inte några obehagliga känslor väcks till liv. Det är helt okej att då och då ge sig av på små intellektuella utflykter, så länge dessa sker inom gränserna för vad detta system har accepterat som godtagbara tankar och idéer. Dessa utflykter är harmlösa och ofta till och med bra för er.

Det som jag syftar på är snarare de tankar och idéer som inte bara är främmande, utan även ger upphov till besvärliga, obekväma känslor. Denna kombination av främmande tankar och obekväma känslor är en tydlig indikation på att den idé som gjort ett otillåtet intrång i ditt medvetande hotar att förändra din världsbild. Det är detta som är skadligt. Att låta någon eller någonting förändra ens världsbild är ett tecken på svaghet och ska förhindras.

Vissa främmande idéer är ganska enkla att värja sig mot. Till exempel, “Det finns en gigantisk fyrhövdad katt som gömmer sig bakom planeten Jupiter och som bestämmer vem som kommer att få tretton rätt på styktipset nu på söndag.” Denna tanke är visserligen med stor sannolikhet helt främmande, men eftersom den inte tycks vara baserad på särskilt rationella grunder så behöver du nog inte betrakta den som ett större hot mot din världsbild.

Desto svårare blir det med tankar och påståenden som rent intuitivt tycks bära på åtminstone någon grad av sanningshalt. Till exempel, “Det samhällssystem som i Sverige och resten av västvärlden råder har egentligen inte särskilt mycket att göra med sanning, kärlek, frihet och demokrati - trots att det är dessa budskap som ständigt basuneras ut i det oupphörliga och allestädes närvarande informationsflödet. Snarare är detta ett samhällssystem vars grundkonstruktion har som huvudsakligt syfte att upprätthålla de nuvarande globala maktförhållandena, vilka går ut på att majoriteten av jordens befolkning ska ägna större delen av sina liv åt att producera åt en förhållandevis väldigt liten minoritet av makthavare, vilka har som yttersta intresse att bevara sina egna finansiella rikedomar och sina positioner som makthavare, och tack vare dessa materiella och immateriella tillgångar har ett enormt oproportionerligt stort inflytande över majoriteten av jordens befolknings tid, tankar, handlingar, energi och liv.”

Det är påståenden som detta som ni ska se upp för. Det är dessa påståenden som detta som, om man verkligen reflekterar kring dem, om man läser dem igen, om man låter dem smälta och inte ögonblickligen förkastar dem, kan penetrera sig in i djupet av ett medvetande och skaka om ett samvete i grunden och tids nog även få en hel världsbild att rasa ihop som vore den ett korthus. Det är påståenden som detta som vi tillsammans ska se till att utrota. Det är påståenden som detta som gör att man förstår att man har att göra med en person som är mot oss och inte med oss. När ni märker att ni har att göra med dessa människor så kan ni förslagsvis reagera genom att säga, “Schas! Stick iväg!”, för de är nästan som hundar, alla dessa uppviglare och provokatörer. De för ingenting gott med sig, utan har enbart som mål att sätta käppar i hjulet för detta makalöst raffinerade maskineri som vi har betitlat det demokratiska samhället.

Men det finns även andra metoder, eller kollektiva skyddsmekanismer för bevarandet av sociala strukturer, om man vill beskriva det en smula mer nyanserat, för att marginalisera dessa människor och därmed se till att deras idéer aldrig får fotfäste i vårt land. Ett sätt är genom tystnad, att inte svara på någonting som de säger, skriver eller gör. Var bara tyst. Låtsas att du inte hör. Låtsas att de inte finns. Ett annat sätt är att använda sig av någonting som dessa människor håller kärt, till exempel deras barn, och säga något i stil med, “Om du fortsätter såhär så riskerar du att förlora vårdnaden om ditt barn.” Om ni, alla vi, hädanefter gör bruk av dessa metoder i bara en lite, pyttelite, högre utsträckning än vad som idag görs, så är jag övertgad om att vi inom en ganska snar framtid kommer ha lyckats med den gemensamma bravaden att ha förskjutit alla dessa personer och alla deras uppviglande idéer till utkanten av samhället, och därigenom ha säkerställt vårt eget systems, vår egen ideologis, eviga fortlevnad.

I och med detta vill jag runda av och säger nu officiellt farväl till er och ert land, och hoppas att ni nu förstår mig bättre, så att ni slipper undra, liksom. Jag har beslutat att lämna Sverige och drömmer om att i framtiden kunna uppnå en tillräckligt hög grad av värdighet för att komma tillbaka. En vacker dag kommer jag möjligen kunna säga - utan skam i kroppen - att jag är en medborgare, en svensk medborgare. Istället för att, som nu, känna mig som en usling, en buse, som inte bara rörde om i grytan, utan även gjorde så att den härsknade.

Alltid med kärlek, alltid från hjärtat, alltid med tillgivenhet,
Zorro

Länge leve konformiteten!!
Länge leve auktoriteten!!
Länge leve det västerländska samhällssystemet
och den svenska stoltheten!!

Läs mer:

Öppet brev till Sveriges samtliga journalister - sanningen är ute

Massvaccinering Massindoktrinering - öppet brev till Stockholms Läns Landsting

Den svenska modellen & de Skandinaviska förgreningarna av The Illuminati

Gå tillbaka:

Farewell speech of a fool and other open letters

Word M World