Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6
På Wlurenbergs hönsfarm fanns också ett rikt Kul-Turliv, för vissa. Den s k Kul-Tureliten, oftast tuppar som umgicks i Wlurenbergs bekantskapskrets. Och för all del en och annan höna också. De hette Ankademin. De bestämde allt som de 9 miljoner hönorna skulle tycka. Fast de hade ju fått order från Wlurenberg och hans allierade på andra hönsfarmer om vad som passade och inte passade. Så även på de andra farmerna tycktes det likadant bland de som ansåg sig tillhöra Kul-Tureliten. Vanliga höns och för all del även vanliga tuppar tyckte helt annorlunda men det sa de oftast inte för att inte verka dumma!!!
På Wlurenbergs farm levde för många år sedan en tupp med väldigt skarp hjärna. Han hette Albert Fred och var väldigt Nobel. Han uppfann ett ämne som hette explosionsdynga. Det gick till så att AF gick omkring och sprätte som vanligt i hönsgården, men han råkade sprätta dynga på den betade kalken som Wlurenbergs hantlangare strött ut och jävlar vad det small. AF flög en lång bit och blev väldigt omtöcknad en lång stund, men eftersom han var en intelligent tupp förstod han genast vad som hänt. Han sade ingenting till de andra utan gjorde en blandning i smyg och testade och det small igen. Och när han gjorde en större blandning så visade det sig att han kunde skjuta sönder berg. Då förstod AF att han skulle kunna bli lika rik som Wlurenberg om han kunde sälja sin uppfinning till alla de andra farmerna. Men den skulle också vara till nytta för hönsligheten. Det blev den också men kanske inte riktigt på senare år som AF hade tänkt sig.
När AF dog hade han efterlämnat ett testamente. Det innehöll bestämmelser om att någon duktig tupp eller höna skulle belönas varje år för något bra som de gjort för hönsligheten. Vem som skulle belönas skulle Ankademin på Wlurenbergs farm utse. Utom ett pris, det sk ALDRIGSLÅSS-priset, det skulle utses av Ankademin på Wlurenbergs grannfarm. GrannAnkademin var inte så populär på Wlurenbergs farm. De hade tidigare utsett någon ankdidat som inte sågs med blida ögon av hönsligheten. Förresten hela grannfarmen sågs av Wlurenbergs höns som lite bakom.
Det fanns ännu en enorm hönsfarm längre västerut som hette Utskämda Nyfikenheten. Den farmen styrdes också av medlemmar i Fotoklippargruppen, och den gruppen vill ju ha kontroll över allting man kan tjäna ägg på. Men eftersom där fanns flera miljarder höns så hade gruppen utsett en ledare som hönsen kunde se upp till. Ledaren på den farmen hade väldigt mycket att säga till om även på de andra farmerna. Om de andra farmerna inte ville släppa ifrån sig sina tillgångar frivilligt så skickade UN dit sina stridstuppar som helt enkelt tog det de ville ha. De använde då också AF:s explosions-dynga för att få sin vilja fram. Och till slut lämnade farmerna över sina tillgångar för att få lugn och ro. UN hade också bildat en stridsgrupp Nya Allmänna Tok Organisationen där även andra farmer blivit medlemmar. De slogs på flera ställen på de olika farmerna samtidigt. För att det inte skulle bli oroligt och uppror på alla de andra farmerna så hade UN:s ledare genom sina lockare spridit ut att det fanns särskilda orosmoment på de farmerna striderna pågick. De kallades testorister eller talismaner eller komponister eller röda kanoter eller Al-Quister och de utgjorde ett hot mot vanliga höns så dem skulle man utrota. Det var det som den Nya Allmänna Tok Organisationen hjälpte farmerna med, sa man. För att alla höns och tuppar skulle tycka utrotningen var OK hade den enorma hönsfarmens stridstuppar i smyg gjort sabotage på de egna farmerna där många tuppar och hönor dödades, men man spred ut till de överlevande att det var testoristerna som gjort det. Och alla trodde det eftersom de så gärna ville tro det. Inte kunde de väl misstänka att deras egna ville dem så illa.
På farmen UN hade man för en tid sedan tillsatt den första bruna bestämmartuppen. På alla de andra farmerna var bestämmartuppen vit. Men det låg i tiden med en brun tupp, tyckte fotoklippargruppen. För med en brun bestämmartupp skulle det bli lättare att kontrollera alla de miljarder höns som fanns på alla farmer. Och nu hade Fotoklippargruppen bestämt att nyordning också skulle råda när man utsåg kandidat till ALDRIGSLÅSS-priset. De hotade grannAnkademin med att om de inte utsåg den som gruppen bestämt så skulle hela Ankademin bytas ut. Och ingen ville ju bli av med sitt fiiina jobb så Ankademin gjorde som de blivit tillsagda.
Priset skulle gå till den första bruna bestämmartuppen, Barbente Orvar trots att hans stridstuppar utkämpade strider på flera farmer samtidigt och att Barbente Orvar inte gjort ett skit för att stoppa det. Nu kan ju inte BO stoppa sådana saker eftersom det är fotoklippargruppen som beslutar sådant och de stoppar ingenting förrän de har full kontroll och äger allting. Men det känner inte hönsligheten till. De tror fortfarande att bestämmartuppen är den som fixar allting och det är så fotoklippargruppen vill ha det. De vill kunna roffa åt sig allting i smyg utan att någon märker det innan det är för sent.
När nyheten om vem som fått priset kom ut satte de flesta hönsen vattnet i halsen. De tyckte att priset getts till fel tupp eftersom det var ett ALDRIGSLÅSS-pris och hönsen tyckte att priset borde gått till någon som aldrig slogs. Och i stället gick priset till en som alltid slogs. Fel tyckte hönsen men kritiken tystades snabbt med hjälp av fotoklippargruppens lockare. Och nu alla är nöjda. Och fotoklippargruppen har ännu en gång lyckats med att förändra normerna för hur hönsligheten skall tycka och tänka.
Priset kommer nu att döpas om till ett ALLTIDSLÅSS-pris och kommer hädanefter att ges till den bestämmartupp vars stridstuppar klarar av att slåss hela tiden. Och det kommer också att delas ut i explosionsdynga i stället för som tidigare i ägg.
Denna skröna har liksom den förra inga förANKringar i verkligheten. Om någon till äventyrs drar vissa paralleller med verkligheten så får det stå för den personen.
Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6
Läs mer:
VaccinationsNyheterna - för dig som fått nog av propagandan
Varje barn en sol sol - aforismer, poesi & illustrationer
Våra ringar - en kollektiv dialog
Gå tillbaka: